Ritualer (Cees Nooteboom, 1980)

I min ägo har jag en ryggblekt pocket från 1988, en snyggt röd bok. (Bonnier pocket – hur skilde det sig från Månpocket?) Blev Cees Nooteboom mycket läst på den tiden, i Sverige? Det här var den första som översattes till svenska. Modernista återutgav honom för något tiotal år sedan. Jag uppehåller mig vid det bibliografiska för jag drar mig för att beskriva själva romanen... Mera: i baksidestexten står att Nooteboom på ett "humoristiskt och tankeväckande sätt visar [...] hur ritualiserade våra handlingar är [...] och hur föga individualistiskt vi trots allt lever" och Johan Werkmäster citeras från GP: boken är "allvarlig", "också mycket rolig" och Nooteboom har "en säregen förmåga att så träffsäkert fånga typiska beteenden att man som läsare inte kan undgå att uppfatta komiken".

Det handlar om Inni Wintrop, en man i Amsterdam, singel med ett par älskarinnor. Han "släpar sitt jordeliv som en amorf massa efter sig", men inte i depressiv bemärkelse, utan snarare så som en människa kan leva nonchalant och ogenomtänkt. Han "hade gjort sin existens till en oavbruten rörelse, för han visste av erfarenhet att det var det bästa sättet att, när omständigheterna krävde det, undgå andra, och slutligen sig själv". Nog låter det föga avundsvärt. Men boken handlar mindre om Inni och hans levnadssätt än om Arnold respektive Philip Taads, far och son, vilka han i tur och ordning stiftar bekantskap med i två långa kapitel.

Dessa två har funnit var sin fokuserad livsinställning. Den ene ett slags självhat med existentialism, tillika människoförakt, presenterat som munter cynism. Han fryser till slut ihjäl i en alpstuga, isolerad från omvärlden. Den andre har dragit sig undan i sin lägenhet, helt inriktad på att "meditera sig själv till döds", och väntar bara på att lyckas anskaffa den rätta japanska teskålen för att åstadkomma detta på ett ceremoniellt riktigt sätt. Väster- och österländska förtecken till samma rekviem. Världen är osmaklig, främmande, omild, något att befrias från. Genom att stilisera sitt liv till ritual kan man närma sig existensen för att upplösa den. Erotiken kan för vissa (för kvinnorna?) vara en annan metod. Katolicismen ett vulgärt försök i samma riktning.

Baksidestexten får det att låta som en skärskådande vardagsroman. Det är jättemärkligt, för ingenting i handlingen är vardag, allt är exempel på livsfilosofier – extrema sådana, och Inni, om han är vardagsmänniskans representant, har rollen framför allt som betraktare. Några "typiska beteenden" ser jag inte till, är jag dum i huvudet? Det är en reell möjlighet. Å andra sidan har Nooteboom uppenbart inte skrivit en realistisk roman där man kan förvänta sig den sortens träffsäkerheter, utan en idéroman.

Idéerna är inbäddade i humor, ett slags lättsinne som fräter i tungsinnet. Cioran citeras som kapitelmotto. Av kanske ytliga skäl associerar jag till Mardrömmen av Kenzaburo Oe: det japanska temat, utseendet på pocketutgåvorna, men också tropen förvirrad man som driver runt och möter människor som lär honom att leva. Fast här saknas sensmoral, och stilen är helt annorlunda än Oe, satirisk och allt annat än följsam.

Ja, en ganska rolig bok, tankeväckande kanske, skickligt formulerad och rätt så förvirrande. Jag kom nog in fel från början, jag tänkte lätt och lustigt, men det är en tätare roman än den först vill ge sken av och kräver egentligen en långsam läsning. Finge man i så fall mödan tillbaka? Jag är inte hundra procent övertygad. Blir inte klok på om det här är en bok för mig eller inte. Jag uppfattar mig inte helt tilltalad. Jag tror det är en bok för killar.