Efter första läsningen av den här boken i höstas konstaterade jag att den var som gjord för omläsning. Nu kom sig den chansen för jag ska prata om den i en bokcirkel nästa vecka och har därför dragit igenom den en gång till. Det jag skrev i förra inlägget står fast och vad jag har att tillägga är dels några allmänna observationer, dels närmare kommentarer om de fyra rollfigurerna.
Romanen består av fyra delar ur respektive huvudpersons synvinkel: först mansgrisen Henrik som håller monolog om sin livsfilosofi, kronologiskt sist i handlingen, med tillbakablickar och urskuldande slutsatser; sedan kommer hans hunsade och förtynade Evas depressiva dagbok från de två veckor på Guadeloupe som utgör intrigens huvudförlopp; därefter den ångestridna och närmast maniska Mariannes historia, berättad i en rörig och nyckfull stil; och till sist får Torsten, den mest balanserade av dem, ge sin version, på ordentlig, vårdad romanprosa. Vore en annan ordning möjlig? Kanske, men det finns en logisk procession som den står. Varje läst del berikar de kommande med kontrasterande perspektiv. Att den rakaste, klarast genomskinliga delen kommer sist är ingen tillfällighet: bara den pallar för tyngden av tre på olika sätt mycket intensiva versioner före den. Torstens lugna förnuft tas emot som en belöning.
Den outtröttligt egoistiske Henrik är motorn i berättelsen och hade knappast verkat trovärdig om man inte serverats hans självbild redan från start. Och fortfarande då tänjer han på gränserna för det realistiska – åtminstone för vad som accepteras som realism i en roman; i verkligheten finns det säkert ännu större svin. Varför han är som han är snuddas vid, han har något barndomstrauma, men att förklara honom är knappast centralt för att förstå romanen. Han kunde rentav framstå som knappt mänsklig och ändå fylla sin funktion som objekt för de andra att stånga sig mot, fnysa åt, sucka åt, fascineras av. Följaktligen tränger man heller aldrig in i hans psyke som hos de andra personerna.
Boken verkar genom effekter. Henriks extrema hänsynslöshet är den främsta, och därtill kommer ett antal dödsfall och trauman. Vid andra läsningen uteblir överraskningen, men det förändrar inte mycket. Kontrasten mellan de skruvade premisserna och de personliga subtiliteter som framkommer bit för bit är intressant nog att hålla romanen vid liv utan chockkraft. Helt subtilt är det för den skull inte alltid – särskilt Eva får uttrycka explicit vilka dilemman som tynger henne – men av någon anledning upplever jag det inte som onödigt övertydligt. Jag vet inte varför.
Henrik förtränger alla känslor som inte passar honom, förnekar alla fakta som han själv inte varit först med att känna till. Hans livsfilosofi är djupt inkonsekvent och man kan tala länge och indignerat om hans hyckleri. Han är manlig tvärsäkerhet driven till sin extrem, vilket är fängslande nog som tanke, men jag kan inte låta bli att undra vad som är hans egentliga mål. Friheten återkommer han till, förstås utan hänsyn till andras frihet, men hur fri är han utan pengar på en skrotfärdig båt vid civilisationens rand, omgiven av ytliga bekantskaper som bara uppskattar honom för hans hudfärg och skojfriska humör? Som både Eva och Torsten inser har Henrik flytt för att slippa konfronteras med sin okunskap och oduglighet, till ett ställe där han oemotsagd kan slå fast sin överlägsna sanning. Märkvärdigt sällan pyser hans förträngda sårbarhet ut. En kuriositet är att han inte är speciellt rasistisk, vilket hade varit förväntat av hans karaktärstyp om boken skrivits idag, han tvärtom ondgör sig på något ställe över fransmännens rasism.
Jag hade svårt för Eva vid första läsningen och intrycket består. Naturligtvis är hon kuvad, nedbruten och förstörd – vilket återspeglas i hennes dagboks korta, hårda meningar, som om Henrik bestulit henne på andrummet att formulera sig – men hur långt kan man som läsare sträcka sin medömkan? Hon har flera gånger haft chansen att bryta sig loss, åka hem till Sverige, men fegat ur och tytt sig till sin trygga förtvivlan. För att öka avståndet till sin skitstövel till man odlar hon en självbild som tråkig, tyst och personlighetlös, vilket blir självuppfyllande. Hennes en gång stora passion till dansen motiverar henne inte att söka sin självständighet utan bara till att älta med större befogenhet. Hennes enda bränsle är hatet mot Henrik och det håller henne kvar. Man ska inte lägga skulden på offret, men det är svårt att känna sympati när hon anstränger sig att dölja alla tecken på osämja mellan sig och Henrik inför Torsten och Marianne. Hennes svartsjuka på Henriks alla flammor är säkert mänsklig och förlåtlig men tycka om henne kan jag inte.
Marianne flyr in i destruktiva och impulsiva beteenden för att komma undan minnet av sina tragiskt döda föräldrar. Den drivkraften är större än hennes feminism, som yttrar sig mest i upprörda haranger som svar på provokationer. Hon ställer sig i teorin på Evas sida gentemot Henrik men låter sig ändå förföras av honom. Att hon samtidigt är hans främsta kritiker, den enda som orkar tjafsa emot och några gånger rentav gör honom svarslös, är ingen paradox: det gör hon med samma råa energi som får henne att lockas av hans utsvävningar och grymma påhitt. De är lika i mycket; också Marianne brer villigt ut sig om sin opålitlighet, som ett sätt att slippa ta ansvar för den. Vad avgörande det är att vara stämd i samma nivå av hets eller lugn. Marianne kan inte vara stilla länge nog att ta in Torsten, men synkar med Henrik. Hon är den psykologiskt mest insiktsfulla, hon genomskådar både Torsten och Henrik i imponerande detalj – dock inte Eva, som är alltför olik Marianne och nog äcklar henne med sin slutenhet.
I de tre första delarna verkar Torsten som en stängd låda, ett tyst enigma, men i sin egen berättelse är han rakare och öppnare än någon av de andra. Jag associerar till berättaren i W. Somerset Maughams noveller, den sobre, ordentlige herren som betraktar utan att blanda sig i, som värjer sig för starka känsloyttringar. Det finns ett trovärdighetsproblem där: jag får inte hans klarsynta, välformulerade förnuft att gå ihop med hans förbluffande blåögdhet. Hur kan den kloke Torsten undgå att märka Henriks vidrighet och Evas utsatthet? I fallet med Henrik förblindas han av gammal vänskap, som mer än något annat varit ett ömsesidigt utnyttjande. Till sist gör han sig också kvitt den illusionen. Men Eva? Hur är det möjligt att han minns och nedtecknar hennes insinuanta och kontaktsökande repliker, hennes trevande rop på räddning, utan att se att något är allvarligt fel? Jag är inte övertygad om att det är det. I andra fall är godtrogenheten snarast ett val. Han låter sig hellre luras och bedras av Marianne än att övervinna sitt ointresse för att nysta i hennes självförvållade förvecklingar och hetsiga påfund. På sätt och vis är han friast av dem alla. Han låter sig inte fångas av fantasier och begär, snärjer inte in sig i misstänksamhet.
Som synes har jag mest funderat över psykologin i boken, för det är där den har mest att ge. Växelspelet mellan de fyra perspektiven, som säkert kan diskuteras rätt länge, har som främsta effekt att skärpa de psykologiska konturerna. Jag skulle vilja säga mer om kackerlackorna som symbol men kommer inte direkt på något. Det gör kanske de andra i bokcirkeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar