En schweizisk debutant, i övrigt konstnär, vad jag förstår. Det är inte en lätt bok att möta, denna roman, men handlingen är i alla fall enkel. En ung kvinna som bor ensam i ett stort hus i en småstad vid ett berg får en gäst, som hon låter stanna kvar tills vidare. Tillståndet betraktas genom kvinnans liksom cyklopartade blick, med en sorts absurd humor eller snarare humorliknande absurditet, och gästen tycks än vara en främling, än en vän, än ett barn eller en hund, men är också alltid en vuxen man vars lemmar växer ut och fyller hennes tio rum. Hans madrass trängs bland hennes "dammsugarsnablar" och i trädgården är en fiskkyrkogård. Kvinnan tar sig för att skriva ett "regelverk" till gästen, för att något bemästra sitt förhållande till honom, och förstå honom.
Någonting i tonen som slås an på första sidorna får mig att associera till danskan Amalie Smith: den självmedvetna individen omringad av objektiva föremål och fakta, som hon på ett lekfullt sätt navigerar genom, plockar upp och undersöker. Berättaren sitter på en bar och iakttar människor, brödsmulor och berg, och själva baren kan hon "också utan problem lyfta upp i handen, vrida runt och betrakta från alla sidor". Den milt nonsensartade stiliseringen har något mysigt över sig; huvudpersonen flyter fritt i en igenkännlig värld, utstyrd med vardaglig rekvisita, men utan vardagens förpliktelser. Som en Mr. Bean, om jämförelsen förstås, fast utan slapstick? Hos Smith har det här perspektivet en naturvetenskaplig sida, även när blicken vänds inåt, vilket på ett befriande sätt relativiserar själva berättarens individualitet – stenar, tänder, marmor är alltid närvarande som flyktväg. Hos Koch har jaget en mer framträdande plats. "En misstanke växer i mig: Gästen har sugit ut syret ur fiskarna." Observationerna reflekteras tillbaka mot den som uttalar dem och det skapar en slutnare, kvavare stämning.
Kanske är det instängda ett viktigare tema än den fantasifulla stilen förleder en att tro. Det utspelar sig i en småstad som kvinnan hatar "så mycket att jag ska hämnas på den genom att aldrig riktigt bryta upp från den". När hon faktiskt gör det, bryter upp, på de sista sidorna, möter hon på den främmande orten en landsman som beklagar sig över den språkliga ensamhet som är schweizarnas lott (om jag tillåts förtydliga den outtalade geografin): bara hemma i sin lilla dialekt, trots den förmenta gemenskapen i högtyskan. Finns det ett särskilt schweiziskt lillebrorskomplex som yttrar sig i reflektioner över individens förhållande till gemenskapen? Max Frisch tänker jag främst på.
Ariane Koch är bra på oneliners som håller läsaren på tå. Ett kapitel (de är många och korta) inleds: "På den tiden förtjänade Laurenz att jag gjorde en teckning av hans gravsten." Ibland är hon mindre subtil: "En gång laminerade jag för övrigt en levande skalbagge." Jag vet inte om jag ska studsa till eller också förstå något. På ett annat ställe heter det: "Att leva är att stämma av med bekanta", en aforism som kanske avslöjar något om berättarens skeva förhållande till de andra människorna. Visst gör vi både mer och mindre än så med varandra?
Jag anstränger mig att inte falla in i en exegetisk läsning, inte tvinga gästen att vara en metafor. Kanske anstränger jag mig förgäves. Det är en svår bok att ringa in. I just det här fallet har jag åtagit mig förväntningar att lyckas formulera litteraturkritik, inte i det här blogginlägget men annorstädes, och det besvärar mig en aning. Men jag ska läsa boken en gång till. Bara att associera fram det här inlägget väckte fler tankar, och som ofta sker med böcker som vid läsningen kändes otillgängliga har jag redan, genom att skriva om den, skapat om min bild av boken och tror att jag gillade den på sätt och vis. Ja herregud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar