Som ett led i min baltiska fortbildning grep jag tag i denna tegelsten, som breder ut sig över Lettlands historia från 1864 till 1926. Det är födelse- och dödsår för huvudpersonen Francis Sebalds, en fiktionaliserad version av en viss Trasuns med samma förnamn. Låt oss kalla honom Sebalds. Och därtill vara noga med att hans hemland är Lettgallen – idag Lettlands östligaste region, då ett ingenting, egentligen. En del av det tsarryska vojvodskapet Vitebsk. Avkrokens fattiga bondebefolkning talade (och talar delvis fortfarande) en lettisk dialekt som skiljer sig väsentligt från den i Livland och Kurland. De är dessutom katoliker, inte protestanter som de mer tysk- och svenskpåverkade letterna i väst. Men ännu vid slutet av artonhundratalet är regionen så kulturellt efterbliven att ingen känsla för nationell särart väckts till liv.
Francis Sebalds kommer att bli en centralgestalt för att forma den lettgalliska identiteten. Uppväxten i arma men karaktärsdanande förhållanden och en lyriskt beskriven natur formar honom; han utbildar sig till präst och blir en figur att samlas runt. I den hemliga Lettgalliska föreningen sjungs folkvisor och han håller predikningar på lettgalliska. Efter ryska revolutionen verkar han för Lettgallens införlivande med det självständiga Lettland – tydligen ingen självklarhet – och fortsätter bedriva opinionsarbete, som vi skulle säga idag, i sin egen tidning och i predikstolen. Men får fiender, blir exkommunicerad och dör som en bedrövad man. Fast i Jesu famn då.
Jämte honom finns där också Jezups, flygarpionjären. De båda har relationer till Zuze, Maria och Terese, självständiga och -uppoffrande kvinnor som kommer och går genom berättelsen, genom årtiondena, i Kolnasola, Riga, Petersburg och Moskva. Jag gissar att dessa är mer fiktiva. Kloka gumman Edarčane är en stor del av deras uppväxt, hon med de tama huggormarna. Det finns tydliga drag av legend. Är inte Zuze lite älva när hon "höjde handen för en viskning, och så sprang hon ut i det violetta, ångande gräset. [...] Hennes vita nakna kropp dök upp och försvann i den silvriga daggen som en flygfisk"? Personerna möts och korsas i tablåer, allt poetiskt inramat men för den skull utan storromantisk svulst. Nej, tiden går framåt, Francis avancerar, Jezups kämpar på flygarskolan – det stämningsfulla är där mer som ett glitter mellan scenväxlingarna än som episk resonanslåda. Men som det glittrar, och det är inte kattguld heller, för Inga Ābele har gjort sig mer än ytligt förtrogen med äldre tiders bondebruk, med sälg och rallarros och midsommarfester.
Det är vackert skrivet, och jag måste berömma översättningen (av vår mesta lettiska och sorgligt framlidna översättare Juris Kronbergs). Jag har inte samlat på mig några exempel. Men det är fantastiskt idiomatisk svenska där man inte hade trott det möjligt. Vackra formuleringar är nu inte allt, men de höjer romanen ett antal snäpp över Fogelströms stadserie, en annars inte långsökt association. Människorna, så mycket kött de än får, är till för att illustrera den verkliga historien. Författaren har fått dem att interagera, och gärna genom överraskande återseenden. När Sebalds verkligen kommer igång med sin politiska verksamhet fylls sidorna allt tätare av sakupplysningar om förvaltningsreformer och lettgalliska sånger; här går det inte att inte tänka på en annan lettisk patriot: Francis Balodis. I efterordet gör Inga Ābele klart att hon är mycket stolt över sina hjältar till landsmän. Förlagan till flygaren Jezups "är erkänd som den främste bombflygaren i världen och som en av världens främsta flygare" tillägger hon efter att ha listat hans bragder och utmärkelser.
Inget fel i det, antar jag. Det blir aldrig en dålig bok heller, även om sex hundra sidor är i tyngsta laget. Men läsaren får lov att vara nyfiken på Lettlands historia, och i synnerhet Lettgallens. Själv visste jag inte att det fanns, men nu kan jag lite om såväl språk som kultur och självuppfattning där. Jag lär nog minnas det bättre än några personligheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar