En samling av tjugoen essäer av en amerikansk litteraturvetare. På olika sätt kretsar texterna kring språklig glömska. Vad det ska betyda är inte nödvändigtvis självklart, och glömsketemat måste också mer eller mindre återuppfinnas i varje kapitel, med lite olika innebörd varje gång. (Vilket är bra och berikande.)
Ett antal kapitel uppehåller sig vid språket som studieobjekt i egen rätt och framför allt språkets gränser. Det jollrande barnet kan frambringa alla möjliga ljud – bokstavligen – men den verkliga språkinlärningen tar vid först när det glömmer alla dem som inte ingår i modersmålet. Interjektioner och ljudhärmande uttryck är lagbundna inom ett språk, men lyder under andra lagar än resten av det. Med Dante (en återkommande referens) vill Heller-Roazen se utropet som ett koncentrat av språket självt. Givande tanke! I språkets gränstrakter mot icke-språket finns mycket att hämta. Återigen är det Dante som hävdar att "ett språk är dött när man inte längre har rätten att begå fel i det" och författaren ägnar ett helt kapitel åt ett välmotiverat ifrågasättande av metaforen "döda" och "levande" språk. Han verkar särskilt kunnig om hebreiska, vars moderna form i ett intressant kapitel beskrivs som semitiserad jiddisch – ett slags genealogiskt styvbarn.
Litteraturvetenskapen mår bra av att befruktas av lingvistik, men det är också farligt lätt att blandningen blir mystisk och förvirrande. Heller-Roazen rundar inte alla skär. Det är ofta oklart om han talar om bokstäver eller språkljud. Kapitlet om H handlar än om den glottala konsonanten, än om den ofta stumma bokstaven (med delvis helt andra funktioner). Så där gör förvisso nästan alla språklärde från antiken till tidigmodern tid; den moderna lingvistiken är ung. Men historiskt medvetande är ingen ursäkt för att sätta vetenskapens rön och distinktioner efter 1850 inom parentes. Författaren är medveten, får man anta, om att äldre tiders språkvetenskap i regel är föga mer än kvacksalveri. Det skulle bara stärka resonemangen om han erkände det också, och det skulle inte förhindra honom att ändå hämta insikter ur exempelvis judiska traditioner om bokstaven alef eller föråldrade teorier om språkförändring. I avsnitten om just språkliga förändringar är han onödigt obenägen att låtsas om nollhypotesen: att de inte alls behöver ha någon specifik yttre orsak.
Senare kapitel rör sig mer mot litteraturen: Elias Canettis säregna mångspråkighet, arabiska klassiker, Ovidius, även Freud. Även ett par historiska anekdoter, som den om barn som kunnat tala fastän de förlorat tungan (och en tunga som fortsätter tala när kroppen har dött, hos Edgar Allan Poe). Där talaren tar slut finns språket kvar.
Jag kan beskriva så här men har svårt att reflektera intelligent över det hela. Dels för att det är en tyngre bok än essäformen kanske lurade mig att tro, särskilt bitarna om Freud och annat där jag är mindre insatt. Allt är också skrivet i den ordrika amerikanska stilen, med långa bestämningar och expressiva synonymer, en egentligen konstig blandning mellan akademisk exakthet och essäistisk fantasi som kräver sin översättare. Att det flitigt citeras från tyska, franska och latin gör det inte enklare. Jag är rädd att resultatet lämnar något att önska. Man kan mäta kvaliteten på en översättning från engelska på hur ofta ordet "faktum" förekommer ("det faktum att" är nästan aldrig god svenska) – här är det vanligt. "Human beings" är inte "mänskliga varelser", "lingvistisk kapacitet" heter "språkförmåga" och det går nog att hitta ett bättre uttryck än "praktiken av interlingvistisk transposition". När dessutom tempusval, ordföljd och syftningar följer engelskan och meningarna här och där förlorar sig i felaktig adjektivkongruens drar sig det som redan från början är snårigt mot ett onödigt svårforcerat fikonspråk på sina ställen. Att terminologin ibland skevar kan någon gång skyllas på översättningen ("utandade" konsonanter kallas även på svenska "aspirerade") men nog oftare på författaren, som gärna använder obsoleta fackuttryck istället för de moderna. (Eftersom jag inte utsätter översättarens namn i normala fall gör jag det inte heller nu.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar