Mera Torgny Säve-Söderbergh. Det verkar vara de här två han skrev för en populär publik. Om förra boken var en sorts avskalad men ändå systematisk introduktion till det gamla Egypten är denna mer av en gottepåse. Råmaterialet är radioföredrag, och i text får det väl kallas essäer.
"Historiska bilder" är det största partiet. Det är tacksamt att ställa individer i centrum, och med tanke på källäget blir det gärna kungarna. Men även ett par drottningar! Hatshepsut är bekant. Utgrävningen av Hetepheres grav kände jag däremot inte till – ett äventyr i paritet med Tutanchamon, om än inte samma fynd i guld mätt. Fältherrarna Thutmosis III och Ramses II och III får träda fram, och givetvis Echnaton. Relationen till Sudan ges ett eget kapitel. Nubierna var egyptiserade ungefär som vi är amerikaniserade eller värre, och det förhållandet stod sig även efter att Egyptens politiska makt dalade.
I avdelningen "Ur den egyptiska litteraturen" behandlas sådant som skrivkonsten, vishetslära och medicin. Här vetter det stundtals åt citatparad, en fara för en författare som associerar sig fram, men någon större skada är det inte. Ett kapitel koncentrerar sig på religionen och får mycket sagt om dess uppkomst och utveckling, delvis med samma ord som i Egyptisk egenart, men fördjupat. Säve-Söderbergh är inte rädd för att erkänna när egyptierna är fullständigt främmande för oss. Och på sätt kommer han faktiskt nära att förstå. Att katter eller babianer kan dyrkas som gudar, skriver han, kan man kanske begripa, men "att välja ett så vidrigt djur som en krokodil till en älskad och avhållen skyddsgud [...] – där slutar ändå vår förmåga till känslomässig inlevelse". Det må vara sant eller falskt; att gudaläran är märklig får man erkänna. Men kan man bara knacka bort ett par förutfattade meningar – som att sanningen vore känslig för logiska motsägelser, eller att religiösa dogmer står över politiken – så börjar man ana det egyptiska tänkesättet. Ett kapitel som skildrar västerlänningen Herodotos möte med Egypten åskådliggör också just det där.
Även i denna bok framställer Säve-Söderbergh egyptierna som praktiker – inte alls några mystiker, som eftervärlden velat ha dem till. Där religionen verkar dunkel är det för att vi gör det svårare än det är. Gudasystemen var anpassningsbara och djupast ner låg förmodligen en känsla av vördnad för den gudomliga helheten – och om det gudomliga var motsägelsefullt till den grad att samma gud kunde framträda som ond och god i samma berättelse, så desto mer att bäva inför. Förhållandet mellan politik och religion syns förresten inte bara i det att överguden varierade efter vilken stad som var mäktigast. Det vi ser som propaganda – när Ramses II egenhändigt mejar ner sjutusen femhundra fiendesoldater vid Kadesh är det kanske grövsta exemplet – är inte bara maktens lögner, utan på ett sätt uttryck för en djupare sanning. Idealet – att ordningen besegrar kaos – var sanningen, allt annat lättviktigt flimmer.
Jag slutar innan jag har parafraserat mig igenom hela boken. I mitt ex ligger en urklippt BTJ-recension som kallar den för "populärvetenskap av högsta klass" och jag har svårt att inte instämma. Rak på sak, personlig, dråplig och inte alls fixerad vid detaljer. De hade stått i vägen. Tre avslutande kapitel berättar om Egypten i kristen tid, och det är väl också intressant på sitt vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar