Nysatsning på mitt egyptiska intresse, delvis påkallad av fyndet av denna och en annan bok av Torgny Säve-Söderbergh, som jag inte läst förut. Jag har läst andra och ganska viktigt reviderade upplagan, varav den dubbla årsangivelsen.
Det är en tunn och tilltalande pocket som ser ut som en allmän introduktionsbok till det gamla Egypten överhuvudtaget, riktad till den ovetande nyfikne. Så är inte riktigt fallet. Man bör ha en allmän orientering i geografin, epokindelningen och gudavärlden för att få ut allt, även om det ingår ett par kartor och en kronologisk tabell. De fyra kapitlen är till täckningen snarare ett slags essäer, fast skrivna i klassisk fackboksstil.
Först "Egyptens förhistoria", ett område jag inte sett behandlas i mina andra egyptologiska böcker. Stenåldersbakgrunden ger tacknämlig kontext till högkulturen, särskilt som det egyptiska samhället var extremt konservativt, men det blir en väldig massa termer och beteckningar som nog ingen dödlig kan förväntas hålla reda i. Avsnittet "Egyptisk teologi" är mycket intressant. Det diskuterar inte, som annars är vanligt i populärlitteratur, gudarna som något slags självständiga entiteter att memorera, typ "Ra var solguden", "Osiris var dödsguden", "Thoth var kunskapens gud". Det är ett helt inadekvat sätt att tänka på Egyptens gudar (i något större utsträckning kanske det lämpar sig för de grekisk-romerska, men inte riktigt där heller). Säve-Söderbergh beskriver religionssystemens uppkomst – plural, nota bene! – och utveckling. Det hela träder fram som något mycket pragmatiskt inrättat och intimt förbundet med politiska fejder, där olika städer tävlade om makten och försökte framhäva sina lokala gudar. Ett arkaiskt system efterföljdes i tur och ordning av det heliopolitanska (med Re som övergud), det memfitiska (Ptah) och det thebanska (Amon), och:
Motsättningarna mellan de olika lokala gudasystemen rör sig huvudsakligen om denna fråga, vem som var urguden, och man kan likna den religionspolitiska utvecklingen vid en pyramid, vars spets betecknar gudafadern och de äldsta gudarna. Varje nytt system, som får primatställningen – eller i varje fall gör anspråk på den –, övertar den tidigare konstruktionen men lägger ett nytt skal utanpå och bygger på en ny spets.
Så kunde Re absorberas i Amon-Re utan större besvär. Det mesta kunde fogas in och bli aspekter av vartannat så länge det passade den politiska stabiliteten. Sak samma om det innebär att inbördes motstridiga myter knyts till samma gud: "Ju flera förklaringar på samma fenomen desto bättre"!
"Konstens grundproblem" förklarar bättre än jag läst någon annanstans (bättre än Göran Schildt) hur den egyptiska konstsynen skiljer sig från vår, med både argument och väl valda illustrationer. De egyptiska bilderna ska läsas som en text, där varje element – en hand, ett ansikte, en offerskål – har en enskild funktion och står oberoende från de övriga, inte som en helhetsbild. Bilderna utgår inte från ett subjektivt perspektiv, utan från ett objektivt idealbetraktande av varje del av innehållet. Det verkar naivt med vårt sätt att tänka; det är så barn ritar. Men det hänger helt samman med egyptiernas betoning, genom hela kulturen, av det ideella, intill det i de flesta sammanhang totala utplånandet av individuella särdrag. Detta är fokus för det sista kapitlet "Individ och samhälle", som på tjugofem sidor inte riktigt lyckas täcka in ett så ofantligt ämne – det är förlåtet. Slutordet sammanfattar egyptierna som "helt inställda på det praktiska", vilket jag tror en bra tanke att hålla kvar i för att förstå något av denna så väldigt främmande kultur.
Rikligt illustrerad, men inte alltid bästa bildkvaliteten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar