Jag kör ett minimaraton med Vanderbeke. Även denna är en drygt hundrasidig bok som springer på i snabba meningar. Och förvisso börjar det också här med en västemigrerad östfamilj vars ena dotter för ordet. Det tycks vara sextiotal och pappan jobbar på fabrik. Han tror på framsteget, eller som det uttrycks, på "hästkrafterna". Av sin klassfröken får flickan lära sig att misstro kapitalismen, men låter det nog inte spilla över på borgarbarnen i klassen. Tiden går, på universitetet idkas "gräsrotsdemokrati", pappan skaffar "plastkort", fler och fler får kabelteve och lär sig "symbolisk kommunikation" (genom klädmärken).
Texten håller på ytan samma intensitet som hennes äldre böcker, och den gör det genom att häva sig fram på sådana där glosor, upprepade med viss ironi. Men jag tycker inte att det räcker. Greppet får inte fäste, och det beror dels på det ansträngda tilltalet. Den här gången handlar det inte om stämningen i en familj utan om att karaktärisera en hel samhällsutveckling under trettio år, men ändå är berättarrösten blåögd som ett barn; låt gå de första tjugo sidorna, men när en uppvuxen kvinna förklarar att "maten förgiftades av alla dessa hästkrafter som fanns i luften" och hör talas om aids i en sådan här formulering: "då fick jag veta att det fanns en dödlig sjukdom och att man kan smittas av den på olika sätt och faktiskt också genom att man sprutar in droger med smutsiga sprutor i armen" – då blir det inte gulligt utan någon sorts avig förställning. Därtill är analysen för grund. Kritiken mot kapitalismen fastnar i den sortens karikatyr man kan se i "smarta" barnprogram som vill blinka till föräldrarna.
Jag misstänker att Vanderbeke är bäst när hon håller sig till den dysfunktionella barnfamiljen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar