Den unga kvinnan bor ensam i ett alltför stort hus i en småstad. En gäst dyker upp. Han får sova i ett rum där hon förvarar ”dammsugarsnablar”. De talar inte samma språk, men gör någon det egentligen? Hon för gärna ordet oemotsagd, och gästen – som än tycks vara en hund, än ett barn eller en älskare – blir provdocka för kvinnans fantasier om makt och kontroll. Han ”trivs för bra”, han behöver munkorg. Han tar sig väldigt bra ut i hennes röda jacka. Det kan vara hans fel att hon måste begrava akvariefiskarna i trädgården.
Ariane Koch är född i Basel. Kanske vet schweizarna bäst hur svårt det är att nå fram till varandra, tänker jag när jag läser hennes debutroman. De dras med sina tyska dialekter – ”ett muntligt, knappt noterbart språk” som ”till och med egna landsmän” inte förstår. Kvinnan är en främling i sin småstad, som förutom hennes hus mest verkar bestå av ett ölhak, och främmande även för sig själv. Hon ”har aldrig ansträngt [sig] för att slå upp” sitt efternamn och berättar om sina barndomsminnen som om de utspelat sig i ett dockskåp.
Texten bågnar av infall men hålls ihop av den absurda humorn, som på sätt och vis är ett med kvinnans blick på världen omkring sig. Vardagliga föremål och fakta plockas upp och undersöks som en lek, stadens bar och dess gäster kan hon ”lyfta upp i handen, vrida runt och betrakta från alla sidor”. Det är något mysigt med den här lätt nonsensartade stiliseringen av det bekanta och jag kommer att tänka på danskan Amalie Smith. Hon gör något liknande i den muntra romanen Marble, vars nyfikna huvudperson flyter runt som ett par ögon utan kropp i en värld av koraller och gips. Hos Smith har perspektivet en naturvetenskaplig sida, vilket på ett befriande sätt relativiserar berättarens individualitet. I Påträngandet är jaget sannerligen påträngande. Kvinnans betraktande av gästens beteende vänds till bisarra misstankar. Alla iakttagelser landar till sist i henne själv, och det skapar en kvavare atmosfär.
Jag vinnlägger mig om att inte läsa uttolkande, inte reducera gästen till en entydig metafor och bena ut handlingen. Det här är en bok som följer poesins logik mer än romanens. Koch är bra på slagkraftiga formuleringar (och Ebba Högström bra på att översätta dem): ”Ibland bestämmer jag mig för att dö och vet sedan inte vad jag menar med det.” Eller mindre subtilt: ”På det hela taget är det aldrig fel att ställa till med en flammande eld med fekalier.” Kan man tala om aforismens logik? Max Frisch (en annan schweizare) har jämfört aforistiken med barn som plockar blommor: bara kronbladen, inga rötter eller jord som ger näring. Även en berättelse riskerar att ge samma intryck, om den låter varje mening armbågas med sina grannar.
På slutet skruvas tonläget ner. Kvinnan bryter upp från sin stad och blir själv en gäst i ett främmande land. Jaget tar ett steg tillbaka inför intrycken av sandstränder, lastbilar och hotellrum. Puh, säger jag, och unnar henne nya perspektiv. Men jag själv är inte heller oberörd av hennes sjungande dammsugarsnablar.
(Också publicerat annorstädes.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar