Den antika litteraturen talar till oss alla på det sätt vi lyssnar. Av de många böcker som skrivits om Odysséen har jag tidigare läst Sven Delblancs Homerisk hemkomst; han understryker tydligt att den blinde barden är en kollega till honom själv, och ett geni naturligtvis – liksom även vem? behöver man inte fråga. Detta säger väl en del om Delblancs temperament. Föreliggande En odyssé är skriven av en amerikan. Daniel Mendelsohn är antikforskare men också, om jag förstår det rätt, en i New York-media välbekant kritiker och krönikör med flera personligt hållna essäböcker bakom sig.
Hans bok följer den terminslånga seminariekurs om Odysséen som han undervisar i på universitetet. En vårtermin begär hans egen far att få sitta med på kursen. Det är dags att ta igen att han avbröt latinet i high school. Och det får han, om han bara lyssnar. Medan Daniel undervisar sina ungdomar sitter åttioplussaren på en stol i ett hörn bakom katedern. Men han avbryter! Redan när de talar om diktens första rader hörs en barsk röst: "Ja, jag tycker åtminstone inte att han är någon stor hjälte!" Så fortsätter det, sång för sång, medan de diskuterar Telemachos expedition, Odysseus äventyr, Penelope och friarna, gästfrihet, ärlighet, äktenskap; hemkomsten till sist, återseendena, uppgörelsen, freden. Studenterna är skärpta – en är lättrörd, en är skeptisk, en är kaxig, men intresset är otadligt som i Döda poeters sällskap – dock unga; gubben har ett liv bakom sig och hans klumpiga invändningar kommer ur erfarenhet; professorn försöker duktigt parera, och samtidigt sätta fingret på de viktiga ögonblicken i dikten.
Undertiteln är "en far, en son och ett epos" – vilket bättre epos att utgå från än ett som börjar med en son som ger sig ut på jakt efter sin försvunna far? Textnära läsningar av enskilda ställen i dikten omväxlar med (längre, tror jag) partier där Daniel Mendelsohn försöker komma sin far nära. För denne är av den äldre skolan, en sträng och förtegen man som biter ihop, ser livet i avgjorda kontraster och världen som en hård plats; en sådan far bär på många hemligheter. Sonen, professorn, pekar på detaljer i Odysséens komposition, hur de stora strukturerna återspeglas i det lilla, hur diktens böljande rytm illustreras av Penelopes upprivna väv, iakttagelser som hur friarnas ledare Antinoos just är i färd med att ta en klunk vin när han träffas i halsen av Odysseus pil (symboliskt för snyltandet han ägnat sig åt sedan början). Några mindre stringenta hyllningsord till grekiskans grammatik får också plats. Han hade kunnat bygga en rik och intressant analys på sådant enbart. Men det står klart att de nördiga detaljerna är underordnade. Det viktigaste är på ett annat plan, det som engagerar och berör: hur huvudpersonerna i berättelsen tänker, känner och agerar mot varandra – och där finns ju parallellerna till hans fars liv.
Så kan varje diskussion i seminariesalen utan vidare avlösas av en anekdot om fadern. Om fadern ifrågasätter Odysseus hjältemod följer en historia om när han själv låg i armén, där inga män grät. Om fadern är skeptisk till Odysseus skryt minns författaren genast hur han reagerat likadant vid en släktsammankomst på sextiotalet. Och stället om Odysseus sår i nittonde sången, som visar att han lärt sig något av livet, ger anledning till en längre utvikning om faster Claire och farbror Howard i Queens, som nu på äldre dar berättar för Daniel om faderns äktenskap, om bristen på närhet i deras barndom, om polio, kärleksnyp och hårt arbete, och efter sex sidor kan allt mynna ut i den kursiverade insikten att fadern – han också – "har lärt sig någonting av livet". Ju längre seminariet går, desto mer visar sig eposet handla om att lära av livet: Telemachos, Odysseus, Penelope, alla. Men inte minst hans egen far. Och Daniel själv, ju mer som nystas upp av faderns hemligheter (han blev inte alls biten av en rabieshund den där gången, avhandlingen gav han inte alls upp på grund av barnen).
Precis som han har castat studenterna till en handfull användbara personligheter har författaren gett sin far rollen av en butter äldre man som döljer ett varmt inre. Själv tar han på sig att spela den småpräktige professorn som sakta blir varse sitt begränsade perspektiv. Allt gestaltas i exakt återgivna dialoger och med målande vardagsdetaljer om frisyrer och kaffepreferenser. Alla viktiga slutsatser – om Odysséen så väl som om fadern och om livet i stort – byggs upp genom en rad smärre insikter fram till (man känner crescendot) den stora epifanin. Nytt stycke. Personlig anekdot om baseboll. För de mindre rönen räcker det att få syn på något i faderns ansiktsuttryck och "i den stunden slog det mig att..."
Det är en lärorik bok, och det just tack vare tyngdpunkten på det allmänmänskliga. Mendelsohn visar på ställe efter ställe hur subtil och komplex psykologi som döljer sig i hexametrarna, och jag kommer att återvända till åtskilliga scener i Odysséen med helt andra ögon. Men det är en i högsta grad amerikansk bok, och det är väl en acquired taste, men gud vilket hyckleri. Skildringen ska vara personlig, men den blir det genom dramaturgisk formpressning. Var och varannan händelse och biperson är magisk och enastående men ingen av dem finns i sig själva, bara för berättelsens behov. Resultatet blir som en rödvinssås som består till hälften av majsredning. Naturligtvis avslutas boken med ett flersidigt tackord.
Översättningen är bra, även om det är väl många faktum, och här och där har man begått oskicket att bearbeta Björkesons Homerosöversättning så att den blir ometrisk. Men det är småsaker i sammanhanget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar