En årsgammal bok som jag minns entusiastiska recensioner av. Eller kanske bara Victor Malm, som vanligt. Det är en debutroman skriven av en svensk trettioåring som bott i Japan i tio år, allt exakt som huvudpersonen Hans. Denne jobbar som enda utlänning på ett konstmuseum, överbetald för att översätta texter som en AI klarar nästan lika bra. Den tyske gästforskaren Max Weiss anländer till museet. Max är entusiastisk japanofil, har pluggat språket och sederna och vill inget hellre än att bli accepterad som en japan bland andra. Hans är också förtrogen med språket och kulturen, men han är luttrad: inget hjälper, det går inte att assimileras. Sist och slutligen har man fel kropp. Han har lärt sig att dra nytta av utlänningens privilegier: att ignorera artighetskoder, bära hawaiiskjorta på jobbet, blända med sin exotiska uppsyn. Max försök att upptas i gemenskapen är fruktlösa. När de båda efter några förvecklingar på arbetsplatsen skickas på roadtrip till Kyushu gör Hans det till sitt uppdrag att lära Max sanningen.
Jag har aldrig läst någonting som är så nära Houellebecq utan att vara han. Titeln låter houellebecqsk, handlingens huvuddrag påminner starkt om dennes debutroman och berättaren är en cynisk och livstrött man som kan yttra saker som: "Globaliseringen är bara en expansion av egots domäner". Likheterna sträcker sig även till bristerna: en lite klumpigt konstruerad intrig som vägs upp av spektakulära dråpligheter på hotellrum – vilket man har överseende med om det i första hand rör sig om en idéroman. Hur funkar Wachtmeisters bok som idéroman? Till att börja med har den centrala idén andra förtecken än fransmannens. Hos Houellebecq är globaliseringen reellt genomförd och kvarvarande kulturskillnader är antingen ytliga klichéer (engelsmän är bröliga, tyskar är ordningssamma) eller abstrakta system som vem som helst i princip kan anamma; tydligast med islam i Soumission. Där finns också alltid en dröm, om inte strävan, efter överskridandet av det individuella eller mänskliga (genom sex, religion eller olika former av transhumanism). Detta sista tror jag är avgörande för att svartsynen inte ska helt vippa över i nihilism.
Idén i Territoriella anspråk är enkel – inget fel i det – och är pigg som idé i något femtiotal sidor, som gestaltad i ytterligare hundra. I en av flera välfunna miniatyrer väntar Hans med Max namnskylt på flygplatsen; när tysken kommer anfalls han av ett överentusiastiskt tv-team som frossar i hans banala lovord om landet och dess kultur och han bugar rentav oklanderligt på japanskt vis. Det är allt japanerna drömmer om hos en utlänning! Japanernas överdrivna försynthet kan plötsligt bytas i plumphet – alltför raka frågor eller en pung "som en klockkläpp" i ansiktet på badhuset. Påminner det inte rätt mycket om hur svenskar beter sig? Älskar vi inte också att prata engelska med amerikaner fast de kan svenska? (Det är min reflektion; boken tiger om svenskar.)
Romanen är kul, den har fart, den är spirituell till en viss grad. Kanske för att den börjar så starkt blir jag lite besviken efterhand, för den blir aldrig helt tillräckligt idéroman – vilket jag tror att den vill vara, mer än handlingsdriven. Cynismen växer inte in sig som den borde utan får en tendens till malplacerad aggression. Det finns många saker att ironisera över, men är Japans välbevarade urskog en av dem? En hel kapitelcliffhanger byggs av den förmenta omöjligheten att sova på tåg i Europa, på grund av risken att bli "plundrad och misshandlad". Det presenteras som något alla vet och skäms över. Jag är oförstående. Hos Houellebecq vore det i karaktär, men det kräver också ett gediget tankearbete runtom för att fungera i en romanhandling; det krävs fingertoppskänsla för att överdriva. Jag ser inte riktigt prov på det här. Men mycket möjligt i författarens nästa bok!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar