En lika tunn bok som Musselmiddag och även denna handlar om en orolig familj i skärningspunkten mellan öst och väst (-tyskland). Debutromanen var en sorts anklagelseakt mot en frånvarande far och den intensiva stilen, meningar som går på utan att stanna, motsvarade familjens disharmoni. Språket är ungefär detsamma i denna roman, men representerar nu snarare det kaotiska barnintellektet: deras ivriga kamp för att förstå föräldrarnas nyckfulla vuxenvärld.
I centrum står inte längre fadern utan modern, en tragiskt nervös kvinna som upprepar att hon ska dö ung, och en gång – vilket bränt sig fast i barnens minne – varit helt nära att köra bilen ner i Rhen med hela familjen i. Ett av de tre syskonen berättar, men subjektet är snarast kollektivt. De vill alla tre minimera sin gemensamma skuld för mammans förestående död. Det saknas inte glädje heller. När föräldrarna kommer hem från en krogkväll (barnen har klarat sig ensamma hemma) längtar de efter att få höra fadern uttala "vår favoritmening": "Det måste du erkänna, Irene, att även om du är spiknykter kör jag bättre än du någonsin gjort i livet när jag är full som en alika."
Det är sextiotal. Familjen har flyttat från öst till väst och syskonen anstränger sig att förstå skillnaden. De hakar upp den på några uppsnappade detaljer: taggtråd, partisaner, amerikaner som delat ut tuggummin till nazister. Andra världskriget är ständigt närvarande som en obegriplig bakgrund, "ungefär som ett läskigt rykte". Liksom Musselmiddag är det här en roman om Tysklands öde, men det den excellerar i är barnperspektivet. När syskonen med mycket möda sätter ihop en sammanhängande världsbild är föräldrarnas neurotiska våndor och fixa idéer pusselbitar av samma art och värde som fakta om Vietnamkriget eller vilken blomma som visades i en scen i viss biofilm. Det är hundra sidor andlös prosa som nästan endast är logiska slutledningar: uträkningar för att lista ut varför mamma inte ska dö ikväll, vad hon menade med en obegriplig kommentar om systerns mens, vad hysterektomi betyder, varför de kanske slipper uppleva ett krig i sina liv. Och detta:
[Mor] sa: Tyskland är överhuvudtaget ett vackert land, det vackraste land jag vet, Tyskland har de allra vackraste landskapen ett land bara kan önska sig, andra länder har inte lika många olika vackra landskap som Tyskland och sedan fortsatte hon: Barn, tänk bara på alla de vackra landskap vi redan har sett. Jag tänkte ganska intensivt på mattpiskställningen bakom huset.
Det är snyggt fångat. Inte pyrande stämning så som Musselmiddag men en minst lika bra bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar