Solbåten (Göran Schildt, 1956)

Min tredje läsning av Solbåten är föranledd av baktanke och den tänkte jag tänka vidare på annat ställe. Jag skrev rätt utförligt efter min förra läsning för tre år sedan. Den gången blev intrycket tvekande: spontaniteten och det friska livsbejakandet, som i Grekland varit ömsesidigt mellan Daphnes besättning och ortsbefolkning, hamnar här helt på skepparens sida. Lokalbefolkningen är fattig och halvt dold bakom muhammedanska (som det heter) seder. Göran och Mona tas emot med uppståndelse i byarna, men bakom festen anar man alltid förhoppningen att en sådan kuriositet som två livs levande européer måste ha mäktiga förbindelser till resursfördelande myndigheter och säkert själva förfoga över inte så lite... Sådana och andra invändningar kan man rada upp – och det gjorde jag i förra inlägget – men den här gången stör de mig inte alls lika mycket. Varför? Borde jag inte bli mer indignerad? Är det för att det gått längre tid sedan jag läste någon av greklandsböckerna och inte tänker på att jämföra? För att jag läst in mig så i Schildt att jag ser varje resa som ett förutbestämt äventyr? Förutbestämt är ju ett bra ord i sammanhanget; rutten är förutbestämd upp och ner längs Nilen och det är kanske en smaksak om man gillar det.