En liten volym av en engelsk konsthistoriker som lär ha varit folklig på sin tid; boken var från början en tv-serie. 2018 kom en översättning på Lindskogs förlag, som är utmärkt fastän missprydd med osvenskt uppochnervända citattecken (så har jag fått det ur mig).
Det är sju essäer, varav tre består endast av reproducerade konstverk. De berättar förvånansvärt mycket utan ord. Även textessäerna är rikt illustrerade – om man kan säga så, för texten förtydligar bilden snarare än tvärtom. Och något annat sätt finns knappast att göra konsthistorien begriplig. Att bilderna är svartvita och ganska små är inget bekymmer; här handlar det inte om detaljer i penselföringen utan om större saker. Inom ramen för det västerländska oljemåleriet sedan 1500 ungefär.
Att John Berger var marxist får vi veta i förordet, men det skulle knappast undgå någon ändå. Han har blicken inställd på de maktförhållanden som såväl skapat den västerländska måleritraditionen som bestämt hur konstverken visas upp och tolkas. Några gånger är argumenten bedagade – han förutsätter till exempel en bildad borgarklass som arbetarklassens motsats – men grundtanken är ändå fruktbar. Det genomgående budskapet är att vi betraktar konst utifrån vår förförståelse av kulturell och samhällelig kontext. Vare sig vi vill eller inte, tycks han mena, men det är ju alltför lätt att stå dum framför en målning och bara se pynt. Fina färger och former. Då missar man poängen! Jag tror att många måste lyfta in sin förkunskap aktivt. Hur tittar ansiktena i en Rembrandt på betraktaren, och varför, vad känner och menar de? För vems skull är kvinnan naken på bilden, ser hon utmanande, självmedveten eller mytologiskt upphöjd ut? Och vad säger det om det konstnären och traditionen? Konsten är kommunikation i ett sammanhang. Och är man inte insatt i sammanhanget, ja då måste man läsa på.
En intressant idé handlar om fotografiets påverkan på den traditionella konsten. Men det är inte den bekanta iakttagelsen om hur fotot befriade konsten från den realistiska återgivningen. Berger menar att kameran förankrade bilden i ögonblicket och relativiserade perspektivet; äldre målningar avbildade en sorts evighet och "inbillade betraktaren att denne var världens medelpunkt". Efter kameran var det inte längre möjligt, varav impressionismens och senare modernistiska försök att tränga in i det enskilda intrycket. Reproduktionstekniken är minst lika revolutionerande. Om varje konstverk förr varit unikt existerar det nu bara som ett originalverk ämnat att kopieras. Det är något fundamentalt annat än att vara sig självt nog! Konstverket förlorar kraften att "hävda sin egen auktoritet" och måste nu istället "försvara sin egenhet" i ett vimmel av olika sammanhang. Dess betydelse förändras radikalt. Vidare reduceras det till vara, i ett av de typiskt marxistiska resonemangen som förvisso inte alls är ointressant.
Kapitlet
om reklambilder är en snygg avslutning. Sällan är det väl så tydligt
som i reklamen att bilder produceras och betraktas i ett levande
sammanhang av antaganden, maktförhållanden, önskningar, drömmar och
intentioner. De specifika exemplen är föråldrade, medielogiken och
reklamens motivval är annorlunda idag, men jag tror fortfarande att det
går att beskriva reklamen som en renodling av det klassiska måleriets
anspråk på makt och uppvisning.
Jag hinner inte prestera någon bra summering av Bergers argument, och det är väl också rätt överflödigt när han själv är så tydlig och koncis. Värd att läsa, särskilt för den konsthistoriskt obildade som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar