Ninni Holmqvist är förutom några egna böcker mest verksam som översättare. Det är bland annat hon som ger svensk röst åt Helle Helle: en uppgift hon är synnerligen väl ägnad för, upptäcker jag när jag läser hennes debutnoveller.
De handlar om unga kvinnor i en storstad eller ensamma på semester i typ Singapore. Oavsett ort är de utkastade i ett samhälle som möter dem med kluvna förväntningar: de ska vara moderna och självständiga och de ska vara underordnade. De ska vara coola tjejer som vet sin plats. Varenda novell darrar därför av ambivalens och avväpnande humor (men vem är det som avväpnas?). Huvudpersonerna är lika stöddiga som fyllda av oro och den enda vilopunkten tycks vara en sorts absurd nihilism som för mina tankar till Ingela Norlins Den maniska krokodilen: kaxigheten, infallen, det nonsensbetonade – men allt bär på ett annat allvar här. I en novell adopterar en kvinna en katt, som först uppenbarligen är hona, sedan uppenbarligen hane, en annan kvinna är ömsom stöddigt lesbisk och självklart hetero, och de söker alla både ömhet och våld, utan att alltid veta skillnaden.
Typscenen är en kvinna som gör ett positivt graviditetstest och sedan spelar på osäkerheten kring valet av abort eller inte. I en underbar sekvens kommer en kvinna hem och försöker dölja för sin ängsliga man hur nöjd hon är att ha testat positivt. Hon påstår att hon ska göra abort och mannen säger att det är ett klokt beslut. När hon så lägger sig på soffan med händerna på magen och blundar och ler:
Hur kan du ta det så lätt? sa han. Hur kan du vara så kall?
Hon öppnade ögonen och vände ansiktet mot honom, funderade en stund och så sa hon:
Hur skulle jag annars kunna döda?
Sedan såg hon på honom tills han gick sin väg.
Som hos Helle Helle är språket platt och vardagligt. Vad som döljer sig under ytan skiljer sig däremot åt. Helle Helles figurer har en bakgrundshistoria med uppväxt, familj, förhållanden och jobb; Holmqvists huvudpersoner är stiliserade, och när man tror att de avslöjar personliga detaljer – känslor, yrke, avsikter – så avslöjas snart också motsatsen, och man vet inte vad som är bokstavligt sant, symboliskt eller ett skämt. Den ironiska generationen? Långt från Henrik Schyffert i så fall. Här används ironin som ett sätt att insistera på sin självständighet – kanske det enda sättet, när man är fångad mellan påstådd makt och faktisk maktlöshet.
Utgåvan jag läst är en pocket som följde med som bilaga till Damernas Värld. Kvalificerad litteratur med en veckotidning! Det är inte ens trettio år sedan. Idag kan jag inte komma på en enda dam som hellre skulle läsa en ambitiös debutant än Simona Ahrnstedt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar