En av tre samlingar och min första bekantskap med författaren. Det är fyrtiotre korta historier som till en början är svåra att identifiera som "statarnoveller". De utspelar sig på landet och huvudpersonerna är enkelt folk, men det framgår ofta inte vad de arbetar med och i några fall sägs det uttryckligen att de inte är statare. Många berättelser är rena skrönor, ibland med knorr, ibland utan; de kan handla om bygdeoriginal, om döende djur, om pojkstreck och inte sällan att det dyker upp en främling som får socknen att börja snacka. En serie noveller mot slutet är mer impressionistiska och dröjer vid en minnesbild. Jag kommer flera gånger att tänka på Turgenjevs En jägares dagbok, som också skildrar småfolket (livegna i det fallet) i korta episoder. Ivar Lo-Johansson är lika dråplig om inte mer och verkar känna samma kärlek till människorna, men bryr sig mindre än Turgenjev om att gestalta godsherrarna.
Generöst räknat en tredjedel av novellerna kan kallas i egentlig mening politiska, i det att de handlar om fackföreningsarbete på olika sätt. I regel om svårigheterna att bilda en fackförening när statarna är okunniga och bekväma med status quo. Ett par noveller föregriper Lubbe Nordströms Lort-Sverige i beskrivningen av statarnas usla bostadsförhållanden och liknöjdhet. Några gånger skildras fackliga framgångar och då i desto glättigare färger.
En blandning alltså! Och mestadels helt trevlig. Den gemensamma nämnaren är väl viljan att skildra statarna som komplexa människor, även om det görs med viss karikering. Man lär sig något om tiden också. Det var tydligen vanligt att anlita galizier som strejkbrytare, och när statarna ska gå till doktorn är det "homöopaten" de uppsöker (riktiga doktorn är för fin).
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar