Något utvidgad nyutgåva av en novellsamling från 1985, som tydligen ska ha kritikerrosats då. Det är en mycket tunn bok, 96 luftiga sidor, med tjugosex korta noveller och tre lite längre.
Och den är härlig! Kanske låter jag min läsning färgas av förordet (en sida), där författaren beskriver åttiotalet som en fri och fantasifull tid, hon själv var ung och jobbade som copywriter på reklambyrå. Novellerna är små påhitt där ögonen ploppar ur hålorna, man har en genomskinlig tvål som förstoringsglas, en restaurang är fullsatt men ingen beställer mat, någon får dille på att tända och släcka i ett mörkrum. Fritt och fantasifullt!
Varje novell är en scen eller liten idé men kan öppna sig för hur lösryckta infall som helst. De är oftast i jagform och jag föreställer mig en ung och självständig kvinna i storstan, just en copywriter så som copyn lät då, expressenkorta meningar med kaxig udd. Berättaren har på pin kiv slängt telefonluren i golvet och på telebutiken vägrar de laga den. "Jag tvingar dem till det. Under hot. / Nu har de stängt av min telefon. / Jag är struken ur telefonkatalogen."
Flera noveller handlar om kroppsdelar som beter sig märkligt, andra om att hantera föremål på ovanliga sätt. Det är som en glad och oförfärad Mr Bean som provar på världen, litterärt besläktad med Julio Cortázars Kronoper och famer fast utan hans figurers melankoli. Utom i de avslutande, längre novellerna. Där kan berättaren ha en invalid pojkvän eller ett tråkigt receptionsjobb, göra håglösa resor och få sova över hos en kvinna hon förföljt utan anledning, och därvid dröja i tillståndet, alltmedan "silverfisken säger att det ska bli spridda regnskurar". Det är Helle Helles redan smått absurda vardagsrealism upphöjd till kaos.
Ska omläsas!
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar