Vad är detta för skämt, kan man tro. Jag brukar inte läsa feelgoodböcker – det här är den allra första, om jag inte tar helt fel, och jag har läst den så att säga på beting. Sådant händer ibland. För en gångs skull fick jag lust att rapportera saken här.
Jag ska fatta mig kort om handlingen. Anna är trettiofem, omskakad efter ett kraschat förhållande och snart för gammal för att få de barn hon längtar efter. För att komma på andra tankar köper hon en kolonistuga. Där blir hon vän med mysgubben Ragnar, nyskilda Margareta som är lite sugen på Rune, och snart Stephanie, en tuff ung tjej med svart hår, alkoholiserad pappa och imponerande sångröst. De påtar i sina rabatter, bjuder varandra på tårtor och potatis, lutar sig tillbaka om kvällarna och tänker på livets förunderlighet. Smolket i idyllen är Rigmor, en ragata som vill sätta stopp för de härliga planerna på att bygga en bastu vid ån. Anna får ihop det med en gammal flirt som råkar vara Rigmors son, men gör slut när han visar sig gå bakom hennes rygg, och lagom till det får hon veta att Ragnars mycket attraktiva sonson inte alls är homosexuell, vilket läsaren förstått hela tiden.
Jag fick kämpa för att ansa ner referatet nu. Det hade känts lätt och logiskt att beskriva intrigen i detalj och sedan sluta, för det är sådan boken är. Händelser följer på händelser, och kikar man bakom kulissen är där ingenting. Boken är helt renons på undertext. Det är ingen överdrift. Står det att Anna kände sig sprallig så betyder det just det och antyder varken ett vitten mer eller mindre. I början finns ett stycke som vackert illustrerar hur prosan är uppbyggd av klyschor (det är ganska långt):
Nu var hon trettiofem och ärrad av den där relationen. Hon hade mycket svårt att tro att hon skulle lyckas släppa någon inpå livet igen, även om hon försökt dejta. Hon hade till och med börjat fundera på insemination. Skita i vad alla relationer hette och göra det där med familj på egen hand. Men hon visste inte om hon vågade på egen hand. Skulle hon klara det? Hon hade stöttat honom genom hans livskris och under tiden hade hon blivit av med sin framtidsdröm. Hon borde ha sett det komma men hon hade hela tiden trott att det skulle ordna sig. Frågan om han ville leva sitt liv som egenvalt barnlös eller inte hade skavt mellan dem under nästan hela deras relation. Hans velande fram och tillbaka i den frågan hade dränerat henne. Ett tag hade hon känt sig lurad, men inte längre. Hon visste att de varit två om att inte kunna släppa taget om varandra. Han hade inte varit samma person i slutet som i början av deras relation, att de inte kunnat låta varandra gå hade dragit fram det värsta i dem båda två. Hon hade inte känt igen vare sig honom eller sig själv till slut. Om det var något hon lärt sig av det där så var det att man måste gå i tid. Och att man bara ska vara med människor som man blir bättre tillsammans med, inte sämre.
Här har vi fabriksinställningen för "nydumpad trettioplustjej". Inte ett ord målar fram en unik individ och såväl tankeinnehåll som formuleringar har yttrats tusen gånger förr. Hela boken är en uppradning av motsvarande klichéer och att man trots det kan uppfatta ett semantiskt innehåll i texten är ett litet mirakel. Jag är inte ironisk – det säger något om människans förmåga att fantisera (jag vet inte exakt vad). Vid ett par tillfällen händer något mer spektakulärt och, vill jag säga, partikulärt (en brand, ett avslöjande). Resten är genomsnittet av allt vi redan vet om relationer, kärlek, sorg och färska jordgubbar.
Personerna gör många
ansiktsuttryck medan de tänker, och därvid erfar olika känslor. De ler
eller rynkar på ögonbrynen vid tanken på det eller det. Det får dem nästan att framstå
som djur. I ett samtal med sin exman känner Margareta att det är "helt
fantastiskt!", efter nästa replik "kände [hon] tårarna sakta rinna ner
för kinderna" och efter nästa replik "tittade [hon] imponerat" på sin
samtalspartner. Men inte heller en hund eller gris rörs väl av så
mekaniska känslosvängningar utan bakgrund eller bieffekter.
Jag tar tillbaka. Börjar jag raljera har jag missat poängen. Det är en feelgoodroman. Alla kapitel utspelar sig på fredagar, lördagar eller allmänna helgdagar. Det är väl då Anna är ledig från jobbet (vilket vi får veta ytterst lite om), men är det inte typiskt feelgood? Permanent helgkänsla, det vill säga en känsla man är van vid – ja rentav kan förutsäga kalendariskt – och som knappast bjuder på några överraskningar men ändå känns en smula upphöjd över vardagen. Det är det som är mys. Jag brottas med detta. Mys måste ju få ha en plats i litteraturen. För mig är till exempel Erik Andersson mys. Men hur är det mysigt att läsa en 270 sidor lång uppräkning av allmängiltigheter? Det är som att läsa meningen "det är mysigt" om och om igen.
Det märkliga är att jag får ju medge: ja, det är lite mysigt. Puttrigt. Jag vänjer mig snart vid att tryggt kunna förutsäga exakt vad som ska hända och om jag råkar skumma något stycke vet jag ändå med säkerhet vad som stod där. Det var något om en underbar flädersaft. Det är en annan sorts mys än jag frivilligt väljer att läsa. Det som får mig att "må bra" är böcker som får mig att tänka härliga tankar som jag inte kan tänka på egen hand, eller se världen i ett kul perspektiv som inte är mitt eget. Den här texten är som avsiktligt skriven för att inte kunna väcka någon otänkt tanke och perspektivet är i minsta detalj opersonligt. Igenkänning? Det vill säga suggestion? Man vill bli påmind om trevliga stunder man själv har upplevt och inte pådyvlas någon annans sätt att se på saker? En roman som fyller samma funktion som att sitta i solstolen med sin partner eller mamma och utväxla "minns du den gången...", inte för att man betvivlar att den andra minns utan för att återuppleva det tillsammans.
Sådana stunder är ju oftast härliga – en gång, två gånger, men kanske inte femtonde gången man ska minnas samma sak ihop igen. På samma sätt har jag svårt att säga något ont om en enstaka feelgoodbok. Men om jag tar ett steg tillbaka och föreställer mig att jag läst hundra romaner i den här stilen (vilket inte är sällsynt – jag har insyn) så kommer kvävningskänslorna. En sådan här bok kan inte lära en något nytt. Den kan bara bekräfta det man redan tror sig veta, eftersom alla reaktioner, alla reflektioner, beslut och konsekvenser är millimeterprecist i linje med vår kulturs mest självklara allmängods – allt det som framstår som självklart i kraft av att ständigt upprepas och turneras på nytt. Det är ju därför det är så motståndlös läsning! Att boken egentligen sammanfattar just vår tids specifika moral och värderingar låtsas den inte om. Låt gå för det! Vad kan man kräva av varenda roman! Men i mängd, efter hundra böcker, som jag förutsätter är ungefär likadana, så måste de ju cementera den här världsbilden och få den att verka ännu mer självklar och oersättlig än den redan oreflekterat verkar. För mig är det raka motsatsen till skönlitteraturens funktion.
Jag har också värkt fram en elakare åsikt. Stilistiskt är romanen som en beskäftig ledartext i Allers. Som Jenny Strömstedts stelnade skratt i TV4 nyhetsmorgon. Det är något aggressivt i att den så uppenbart appellerar till minsta gemensamma nämnare, som att det är något fel på en om man inte känner igen sig i det här myset. Ingen bok med egensinnig personlighet kan vara lika förnärmande. Men den åsikten kan jag inte stå för. Jag tyckte ju som sagt att det var lite mysigt och uppenbarligen känner jag igen mig.
Om jag hinner ska jag läsa en till i samma genre men den håller jag nog tyst om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar