Vanderbeke, vars två bra kortromaner Musselmiddag och Fredliga tider jag läst, och den inte så lyckade Pengarna eller livet, verkar variera samma upplägg i alla sina böcker. Men den här gången utan syskon. Mor, far och dotter har flytt från öst till väst, via en tid i flyktingförläggning; det är sextiotal och flickan växer upp i en arbetarstadsdel nära fabriken där fadern arbetar. Hon ska just fylla sju.
Väst är "löftenas land". Det är en central fras i boken, och som alla centrala fraser hos Vanderbeke skallar den tom. Liksom i tidigare böcker är flickan berättare, och att lägga klyschor i barnamun är ett enkelt knep för att dra ner byxorna på den tokiga vuxenvärlden. Det är en farlig balansgång: Pengarna eller livet gapade efter för mycket och blev aldrig mer än pinsamt lillgammal. Här håller sig författaren klokt nog till familjen och det är porträtten av föräldrarna som ger den stora behållningen. Modern som så när kunde ha gift sig med en godsherre men i alla fall ska ha ett teakmöblemang som kompensation, som aldrig är törstig och skuldbelägger dottern när hon ber om ett glas vatten, och som alltid på restaurang "så snart maten kom konstaterade [...] att hon hade valt fel". Landets löften består i att man alltid är missbelåten för att få fortsätta drömma. Och fadern som knyter händerna i fickorna när frun sjunger födelsedagssången för dottern, eftersom han inte alls är "glad att hon är född". Deras förening som familj verkar fullständigt godtycklig. Om de ogillar varandra är det knappast ens personligt.
Men det öppnar ju också för självständighet. Flickan hör ibland sin "djupa röst", som tycks sannare än någon av föräldrarnas. Och hon lyssnar på exotiska grannar och klasskamrater, men framför allt tar hon hjälp av en jordglob hon fått av en äldre bekant, med vilken hon på ett överraskande fantasifullt sätt kan fly verkligheten inför mor och fars ögon. Trots ingredienser som kunde ha gjort en misärskildring – barnmisshandel förekommer – verkar boken berätta om hopp och frihet istället, med ett snett leende som man ska tacka den slängiga stilen för. Den är inte ilsken eller neurotisk som i tidigare böcker, men lika vårdslöst pratig. Ibland stelnar den tyvärr till ett maner, som om Vanderbeke glömt syftet med den andlösa prosan i Musselmiddag och bara kom ihåg att det gäller att upprepa sig:
Rödfabriken struntade fullkomligt i om man var katolik eller protestant. Det som räknades för Rödfabriken var den examen man hade.
De hade inte brytt sig om ifall jag så vore kines eller zulu, sa far efter att han hade sökt jobb på Rödfabriken, och far var visserligen inte tysk men han var inte heller någon zulu.
De hade inte brytt sig om ifall jag så vore zulu, sa han alltså, det viktigaste är min examen [...]
Zulu hit och zulu dit, kan man tycka, han fick jobb på Rödfabriken menar du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar