Ivar Lo-Johanssons debutbok är ett reportage från en luffartillvaro i Frankrike. Han var i tjugofemårsåldern i den tid när en ung man kunde driva runt och ta tillfälliga påhugg på fabriker och gårdar och i hamnar – samma tid som för övrigt Hemingway lever en helt annan sorts bohemliv i Paris. Jag har läst boken inför en Frankrikeresa, och turligt nog har den viss slagsida mot Normandie, dit jag ska. Men alla ställen nämns inte vid namn.
I förordet till andraupplagan påstår författaren att boken "handlar om franska arbetare". Det är sant till hälften. De bästa kapitlen handlar om franska arbetare. Inledningen är stark: Ivars kafkaartade kamp för att erhålla ett franskt identitetsintyg som i sin tur kräver arbetsintyg, som kräver identitetskort... och köande i oändlighet enligt ett system som uppenbart riggats till förtret för utländskt pack. Han får aldrig sitt intyg, men väl ett kvitto som allmänt godtas som sådant, med vilket han får jobb som restaurangdiskare. Sällan har jag läst något så livfullt och helvetiskt – han puttas in som lägste man i rang jämte tjecker, en spanjor och en italienare, som vadar i slask och otjänlig soppa och knappast kan tala med varandra medan restaurangmaskineriet nästan mal sönder dem. Men i slutet av dagen känns det ändå som att komma hem från en fest! Så är det även på det bygge han sedan tar värvning vid. Fransmännen jobbar långa arbetsdagar, men de har också långa luncher, äter och dricker gott och sätter värde på livet. Och livet, det är att vara fransman. Inte socialist – enda mötet med kommunister sker i en dunkel källarlokal som tycks be om förlåtelse.
Redan i sin första bok har han hittat en färdig litterär stil. Han skriver åldrigt i jämförelse med statarnovellerna, åldrigt även för tiden; att verben är plurala är en självklarhet, men ord som "därest" är det inte och syntaxen sneglar ibland mot det byråkratiska. Det är på intet sätt tillgjort men ett val. Det kommer till skildringar av natur och stadsmiljöer och då kan han bli nog så poetisk, men alltid med en viss korthuggen barskhet: "Åkrarna ligga kors och tvärs på sluttningarna av de knotiga jurabergen. Här och var sticker skog upp, i små plättar på åsarna. Det hela ser ut som en knotig kropp, utsträckt under åkerfältens rutiga lapptäcke. Här och var har den stora kroppen sparkat av sig, den ludne jätten ligger naken i vinterrusket. Det är skogen, det ludna håret, som sticker fram." Den unge Ivar Lo är redan självsäker i sin blick på världen och han möter den inte med bävan och inte förundran.
Det är en stil som i längden gör sig sämre för impressionistiska resebeskrivningar än drastiska scener. Skumpandet på tåg i sällskap med en norrman (han möter många skandinaviska landsmän) och bitska skildringar av landsortsstäder smälter ihop. Till skillnad från arbetarna är bönderna rätt småskurna typer och författaren låter sig dras med. Men så kommer ett kapitel om en utställning av präktigt övergödda oxar och svin, där grisarna "puffades oupphörligt upp med paraplyändar och doppskor för att demonstreras det lilla de orkade stå, men för den allra bästa reklamen ansågs det naturligtvis, när de inte orkade det, utan föllo tillbaka i ströhalmen omedelbart". Här noterar man för övrigt avsaknaden av tyska svinraser. Efter kriget är fransmännens hat mot arvfienden så ingrott att man låtsas som de inte finns.
En ojämn bok med hög lägstanivå. Några scener lär ha etsat sig fast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar