Robert Walser är kanske inte så känd, mindre känd än de samtida Kafka och Musil – båda relevanta jämförelser som nämns i Mikaela Blomqvists efterord –, men Faethons ny- och återutgivning från de senaste åren har nog fått några fler att bekanta sig med honom. Jag har en tysk samling i hyllan också men den sparar jag till ett språkkunnigare tillfälle. Den här lilla romanen duger nog gott som ingång till författarskapet. Den är lite lagom självbiografisk. Walser har en speciell biografi med sinnessjukdom och annat som jag inte orkar rekapitulera här.
Boken heter som huvudpersonen, en ung man som anländer till en sorts betjäntskola. Benjamentainstitutet heter det och det är ganska otydligt vad man lär ut: den enda lektionen heter "Hur bör en gosse uppföra sig?" och några lärare verkar inte heller finnas, bara föreståndaren och hans syster, och ett antal elever i samma belägenhet som berättaren. Jakob von Gunten porträtterar sina kamrater och raljerar kul om de otydliga förväntningar som ställs på dem alla – inledningsvis med trots, men snart börjar han att bejaka förhållandena. Kanske? Fräckhet präglar både tanke och ton, en ironiskt överlägsen hållning till allt en ung människa måste lära sig för att finna sig till rätta i samhället. Att lära sig tjäna, det är väl på sätt och vis alla människors öde.
Han låtsas älska begränsningen, eller älskar den kanske verkligen ("Jag tycker mycket, mycket om att bromsa mitt skratt så det inte brister ut. Det kittlar så underbart: att hålla inne det som så gärna skulle vilja välla fram."); han både övertalar sig själv om vanmaktens företräden och drömmer i utbroderade passager om pengar, nöjen och höga dygder – allt från en punkt som antyder att han är för intelligent för att helt mena vare sig det ena eller det andra. Påminner det inte om våra egna postironiska poeter, typ Elis Burrau? Liksom Burrau slänger sig Walsers huvudperson med kategoriska paradoxer ("jag föraktar i grund och botten hela min tankeförmåga"). Och på samma sätt är Walser pigg och rolig, men det finns också en tendens till att rycka undan mattan för läsaren bara för att retas.
Så jag vet inte. Det där gör mig lite förströdd. Är det en fråga om mitt temperament eller min koncentrationsförmåga? Den mittersta tredjedelen var bäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar