Min sjunde Erik Andersson eller något sådant och nu börjar jag känna mig tjatig. Jag ögnar igenom mina tidigare inlägg om hans böcker och suckar åt adjektiven: trevlig, sympatisk, pålitlig, underfundig, gammaldags. Hur ska jag komma på någon bättre formulering den här gången? Tyvärr behöver han fortfarande en introduktion i de flesta sammanhang. Hans romaner handlar om strävsamma vardagsmänniskor på landsbygd eller småort, inte sällan med ett chockerande självklart intresse för ortnamn och gamla torpgrunder, alltid med välvilligt lynne. De lever i en halvt surrealistisk evighet någonstans mellan järnålder och nutid. Så.
Den här boken samlar femtio korta texter som tidigare publicerats i Göteborgs-Posten – femtio är antalet socknar i Västergötland som heter något med "hem". Andersson besöker dem alla, från Gökhem och Berghem till Öttum och Våmb (det är gamla namn, så hem har gnidits ner ordentligt i vissa fall). Han traskar mellan åkrar, ser blommor i vägrenen, skrämmer upp fåglar, blir flåst i nacken av betesdjur, letar upp hällkistor, spanar efter Vänern och försöker lista ut var det förr varit mosse. Han stöter på förbudsskyltar, minkfarmar, robotgräsklippare, slår i järnvägshistoriska avhandlingar och försöker inte minst uttolka sockennamnen. "Man åker någonstans och går sedan omkring och intresserar sig för vad man kan hitta", som han säger på sitt godmodiga vis. Vad man hittar beror ju på blicken, och Erik Andersson får inte helt oväntat syn på en värld som känns rätt väl igen från hans egna böcker.
Men nu är ju det här ingen roman utan vår verklighet. Tja, kor och hästar, ängar, verkstäder, vägkrogar och fornminnen finns ju lika mycket i vår verklighet som i Den larmande hopens dal, så vad är skillnaden? Vad saknas? För trots det goda humöret finns något lite sorgligt här, trots att han vistas bland fornborgar och luftvärnstorn i samma mening vill den där evigheten aldrig helt tränga fram genom samtiden. Kanske är det människorna som saknas – han möter nog fler kor än folk. Och de villaägare han kan springa på är inte nödvändigtvis med i hembygdsföreningen. Det långa minnet får han hitta i böckerna och locka fram ur landskapet.
Inte ur naturen, nota bene. Erik Andersson är ingen Gunnar D Hansson, han kan inte ägna sidor åt att underartsbestämma en hallonbuske (men han känner igen en rölleka). Det är kulturlandskapet som intresserar honom. Kultur betyder odling. Det må vara jordbruksmark han rör sig i men närheten till E20 är rätt påtaglig. Och till kalhyggen, det enda som gör honom märkbart upprörd.
Kanske fästs också skildringen vid samtiden av själva formatet. Han inventerar ju det befintliga. Formatet gör hur som helst något med stilen: att skriva femtio korta essäer på samma smala och lite egensinniga tema är inte smickrande för någon författares jargong – i Erik Anderssons fall är det de där smått affekterade arkaiska vändningarna och de snopna knorrarna på slutet som komprimeras och repeteras till igenkännlighet. Fortfarande charmigt, men lite ertappat.
Det är en randanmärkning.
Aldrig har jag förresten tänkt på hur stora våra socknar är. Bara de allra minsta klarar han av att bese på en dag. Till fots. Det enda riktiga färdsättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar