Min första Pär Lagerkvist. Det är nog inte den man brukar börja med, men det var den jag råkade ha i hyllan. Det är min fördom att Lagerkvist är mycket biblisk och att det stämmer i det här fallet hörs ju på titeln.
Handlingen tilldrar sig efter Jesu död och Barabbas framställs som en sökare eller osäker tvivlare, kanske omskakad av att nästan ha blivit korsfäst och därför oförmögen att verkligen tro. Ändå känner han en mystisk samhörighet med den verkligen korsfäste och dras till hans följare, men lite på avstånd, åtminstone psykologiskt avstånd. Och hur sann är deras tro? Den är nog uppriktig, men verkar mer än något annat bottna i önsketänkande. Genom sina vidare öden som gruv- och senare palatsslav får Barabbas möta en växande kristenhet, på allt längre avstånd från händelserna i Jerusalem, medan han själv som sista vacklande sanningsvittne är dömd att tystna.
Allt detta är skrivet på den svenska som också är Eyvind Johnsons och Harry Martinsons och förmodligen en hel generations; kanske närmast Johnsons: den där mytiska högheten uttryckt i simpla vändningar, korta utrop och vardagligheter. "De stod där med sina lansar uppe kring korsen och han hörde dem viska uppskrämda med varandra. Nu var de rädda! Nu flinade de inte längre! De var vidskepliga förstås." Om något är Pär Lagerkvist mer banal, i alla fall mer avskalad och helt klart koncisare.
Det är trevligt och lättläst utan att vara fördummande – utom de gånger, och det är mer än en handfull, då han börjar pladdra som Per Anders Fogelström. Det vill säga tala som till en intresserad men okunnig fjortonåring. Snart sagt varenda detalj i den nya tron är "underlig" för de oinitierade och deras enda reaktion på något "underligt" är ett slags spelat trots, ungefär som nidbilden av en omodern 1800-talsmänniska som avfärdar en hästlös vagn som nonsens. "Uppstå från de döda! Vad är det för prat!" – "Märkvärdigt, mycket märkvärdigt . . . och varför kallades han Frälsaren? Ett besynnerligt namn på en gud . . . Vad menades med det? . . . –Skulle han frälsa oss? Frälsa vår själ? Underligt . . ." Det är ett väldigt billigt sätt att förmedla ett idéhistoriskt skifte. Världen har väl aldrig bestått av människor så bornerade att de inte klarar av att skymta minsta lilla utanför sin bubbla när de inser att nya tankar är på intågande, utan bara stå där som fån. Allra minst de här århundradena, när det vimlade av mer eller mindre märkliga, nya och gamla religioner.
Men jag hakar säkert upp mig på fel sak. Bra bok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar