Fem år efter succén Nora eller Brinn Oslo brinn har Johanna Frid skrivit ännu en roman om en olidligt självupptagen ung kvinna som spyr sarkastisk galla över en närstående till sin anonyma pojkvän – i förra boken ett ex, här hans mamma. Likheten sträcker sig till och med till det att huvudpersonen lider av en medicinsk åkomma (endometrios resp. någon sorts epilepsi), även om den tar mindre plats den här gången och verkar mer påklistrad.
Jag gillade Nora, även om jag bara vagt minns varför. Sarkasmerna träffade nog rätt och det fanns en dynamik i hatet, som var lika mycket självhat, skulle jag gissa. Det var språkligt uppiggande med svensk-norsk-danskan. Här är det helsvenskt. Berättaren sitter fast på en flygplats i mörkaste Norrland och tvingas umgås med pojkvännens mamma i väntan på att han ska komma tillbaka från ett behandlingshem. Jaget och Harald har bott i den förskräckliga staden Malmö ett par år och under tiden har Harald, som verkar bipolär eller dylikt, gått in i ett eskalerande pillermissbruk. Hans omvårdande mamma har kommit på besök ibland. Svärdottern har blivit helt galen av hat och förakt.
Och varför? Inställningen till svärmodern börjar i hat, slutar i hat och är hat hela vägen däremellan. Det tar sig omfångsrikast uttryck i spydigheter inskjutna mellan replikerna. Så här kan det låta:
"Och vad skulle du göra då? Om Haralds lägenhet såg ut som en pundarkvart?" Hon äcklade mig. Jag var väl inte helt opartisk i målet, men jag hade svårt att tro att någon tänkte Hon bor nog i en pundarkvart när de såg mig.
"Städa upp den, naturligtvis." Vilken tur att han har hittat en annan hora som gör det åt honom, tänkte jag och tömde min öl. Jag hade släppt dryckesleken som grundade sig på sanningsvärden.
"Nu behöver vi hitta en kompromiss i den här frågan." Ordföranden hade talat.
"Är du medveten om att jag inte jobbar för dig? Det är inte mitt ansvar att göra dig nöjd?"
"Jag har oerhört svårt att förstå varför det skulle vara en sån fruktansvärd katastrof att jag fick lov att besöka Haralds lägenhet." Ordförande Mao. "Jag kräver inte att sova över, för det verkar ju helt otänkbart. Men att inte bli insläppt – Nej, då fick det faktiskt vara."
Det här ensidiga munhuggandet löper genom hela romanen och överröstar allt. Några gånger lyckas man skymta en förklaring till hatet. Det ska ha något att göra med svärmoderns övervintrade världssamvete och sjuttiotalets självgoda feminism. Tja... har inte 68:orna fått nog med skit redan? För tjugo år sedan? Om det är bokens allvar att kritisera dem missar den målet.
Och varför hatar hon Malmö? För att det går att skoja elakt om falafel? Går det ens?
Frid skriver nog bra dialog – recensenternas meningar har gått isär, själv lutar jag åt att själva replikerna är lyckade – och hon har öra för milda snärtigheter som (om en granne) "Ibland undrade jag vem hon var, men oftast inte". Men hela boken dränks med våld i syrligheter. Som bäst är det oneliners i samma amerikanska stil som Patricia Lockwood, men de träffar oftare snett än hennes; den sammantagna effekten är ungdomsbok. Tilltalet är aggressivt, raljerande och nyckfullt och bara attityd. Berättaren är oresonligt elak och vägrar att lyssna, hon "försökte verkligen förstå var och när ett skratt var påkallat i den här sociala situationen" och ironiserar över att förväntas äta en burrata på restaurang – allt som en tonåring. Hon verkar knappast betrakta sin pojkvän som människa och än mindre intressera sig för honom, hon har dömt hans mamma på förhand, värjer sig mot varje tillfälle att se något ur en annans synvinkel, och har ändå mage att göra långa utläggningar om sina egna bekymmer (sin hälsa och hur hon drabbas av Haralds missbruk), och då först lägger hon bort sarkasmerna, som för att kassera in medömkan. Mot 68-feminismens slagord hävdar jaget att "en del behöver sänka sina röster för att andra ska höras". Men vem är det som hörs här egentligen?
Jaja, litteraturen myllrar av odrägliga huvudpersoner. Varför funkar det inte här? Det är en extremt sluten bok, den vägrar att lyfta blicken till något som helst perspektiv förutom det på förhand bestämda. Den inte bara gestaltar en omogen person, den beter sig som en. Och den dör av syrebrist. Varken Harald eller mamman släpps nära nog att ens bli karikatyrer; återstår bara berättaren, men hennes blick är envist fäst vid de andra två icke-figurerna. Hennes personlighet bortom elakheterna är hemlig. Ett par försök till ytlig självinsikt faller platt och det verkar helt osannolikt att hon faktiskt älskar Harald, som det påstås några gånger. De psykologiserande tillbakablickarna på jagets barndom är överflödiga, eftersom det enda de får chans att förklara är varför hon är så hatisk, och hur intressant är det att ta reda på när man inte får lära känna något annat av henne?
Står man ut med allt detta kan man nog skratta åt fyndigheterna som trots allt finns där i mängd. Jag blir nedslagen och tappar snabbt smak för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar