Kajsa Ekis Ekman, knappast känd för att uttala sig mjäkigt, är öppen med sina avvikande åsikter i fråga om trans. Redan innan boken kom var hon paria i många kretsar. Jag tror knappast att boken gjorde det värre, hon var brännmärkt som det var, men den samlade hennes "tankar om den nya synen på kön" (undertiteln) inom behändiga pärmar. Så vad är då den nya synen på kön, eller teorin, som det oftast står i boken?
Utgångspunkten är att det finns människor som upplever sig födda i fel kropp – en kvinna i en mans kropp eller vice versa. Och det gör det ju bevisligen, och medicinska könsbyten har varit en möjlig åtgärd i ett antal årtionden. Men ingreppen har huvudsakligen varit en angelägenhet för en liten grupp äldre män som velat bli kvinnor. Det som har hänt de senaste tio, femton åren är dels att omfattningen vuxit med tusentals procent, dels att majoriteten numera är unga kvinnor som vill bli män och dels – vilket är den mest omvälvande förändringen – att det inte längre betraktas som ett byte av kön, utan som en "könsbekräftande behandling". Transmannen har alltid varit man, transkvinnan alltid kvinna – hormonbehandlingar och operationer syftar bara till att få kropp och hjärna att stämma överens. Könet sitter alltså inte i kromosomerna utan i huvudet. Att vara kvinna eller man är inte att ha en viss kropp, utan en viss känsla. En känsla av vadå? Vad är det som utgör könet om det inte är kroppen? Det är inte lätt att få svar på. Ett vanligt, implicit svar är vissa intressen eller personlighetsdrag. Vips har könsrollerna blivit en fast essens och det biologiska könet flytande, och generationer av feministisk kamp har vänts på ända.
Kajsa Ekis Ekman citerar barnböcker som antyder att flickor som gillar att leka med bilar nog egentligen är pojkar innerst inne; hon citerar puberterande barn som börjat med könskonträra hormoner för att de känner sig obekväma i sin kropp; hon redogör för läkemedelsbolagens korruption, och myndigheternas slapphet i en vilja att vara progressiva. Varför nu denna teori har kommit att anses så progressiv? Den bakomliggande agendan antyds länge innan den sägs rakt ut: "transpersoner [används] för att rättfärdiga en nypatriarkal backlash som drar undan mattan för kvinnorörelsen genom att avskaffa dess centrala begrepp". Kvinnor ska helst kallas icke-män och dit ska alla kunna höra som så önskar. Kvinnors omklädningsrum, demonstrationer, separatistiska syjuntor, fängelser och idrottsrekord ska vara öppna för alla. Den enda motprestationen är att påstå sig känna sig som kvinna. Männens rum är dock fortsatt skyddade.
Det blir tillspetsat när jag sammanfattar och jag känner mig orättvis. Det låter som att hon torgför en stor konspirationsteori. Så är det inte. I grunden ställer hon ontologiska frågor: vad är kön? Vad innebär det att känna sig som kvinna, om det att vara kvinna kan vara vad som helst? Det är relevanta frågor, och det är märkligt att det blivit tabu att ens ställa dem. Hennes kritik av den undanglidande teorin som vägrar diskutera sina motsägelser är spot on:
Den som ifrågasätter teorin drabbas i regel av en storm av anklagelser för att vilja utrota människor, vara transfob, hata avvikande, bära ansvar för tonåringars död och ha blod på sina händer, vilket kan få den mest hårdhudade att rygga tillbaka. Varje gång någon intet ont ananade person närmar sig ämnet tar det ofta inte lång tid innan personen ber om ursäkt och bedyrar att aldrig göra om något liknande ... Alla lär de sig samma läxa: kön går inte att debattera. Så samtidigt som de västerländska samhällena är på väg att anamma en ny teori om kön – får man inte analysera den teoretiskt. Då dunstar den av och försvinner i tomma intet – kvar blir bana en ensam man i kjol. Här finns ingen teori, här finns bara lilla jag! Och alla pekar finger: hur vågar du vara emot denna utsatta stackare?
Och hon gör det väldigt tydligt hur användbara de nya tankarna är för patriarkatet. Som verksam i en slentrianmässigt HBTQ-certifierad bransch blir jag uppiggad av att någon faktiskt vill analysera och ifrågasätta självklara antaganden, någon som inte är David Eberhard utan en stabil vänsterröst. Därför är det så synd att hon är så ohyggligt polemisk. Det skymtar redan i citatet ovan. Det syns ännu tydligare i innehållsförteckningen: det är korta kapitel som snarare än att bilda en logisk progression hopar förhatliga fakta i hjälpligt tematiska högar. Boken rymmer 625 fotnoter, med referenser till allt från Judith Butler och SOU 2017:92 till någon amerikansk aktivists twitterkonto och hemsidan vettigt.blog. Hon radar upp procentsatser till förbannelse och glömmer att relevansbedöma för att kunna citera varje dumt uttalande hon kommer över. Några trådar blir hängande. Vilket var nu det största problemet: att unga tjejer vill lämna kvinnligheten eller att vuxna män vill ockupera kvinnans territorium? Eller är det underförstått att det hänger ihop? Att hon inte räds att citera Mao och utan vidare introduktion förfäkta "dialektisk materialism" i en populärt hållen bok är förvisso härligt.
Det tråkiga är att en hel del analys (den så viktiga!) faller bort i farten. Hon ägnar många, många sidor åt könskorrigering och utgår från att trans är ett försök att bli cis, ett sätt att anpassa sig till normen genom att ändra könet efter könsuttrycket. Stämmer det alltid? Finns det inte ett stort transcommunity som inte kretsar kring operation? Finns det inte många människor som identifierar sig som trans, som en könsidentitet i egen rätt? Många som inte alls tror på en essentiell identitet utan byter pronomen varannan dag? Vad med alla queers, icke-binära, etc. etc.? Och för att bredda tanken: alla neuropsykiatriska diagnoser?
För mig är det uppenbart att den explosionsartade ökningen av unga transpersoner har till stor del samma orsak som tsunamin av diagnostiseringar med ADHD, autism, GAD, bipolär sjukdom osv. Det duger inte att vara den man är (ironin!) om man inte kan sätta ett specifikt namn på det. En personlighet är inget värd om man inte kan konsumera den, om man inte kan omsätta den i en produkt. Det är fruktansvärt nyliberalt i grunden. Var och en har rätt, och skyldighet, att välja sin essens: sitt kön, sin läggning och sin superkraft. En tiodubbling av antalet transpersoner får bara bero på att fler har börjat våga vara sig själva, det kan inte finnas någon samhällelig påverkan på människors självuppfattning, för samhället finns väl egentligen inte.
Om denna tolkning kan man säkerligen tvista, men kopplingen borde vara självklar att undersöka i ett verk på över 300 sidor som säger sig analysera samtiden. Kajsa Ekis Ekman undviker tyvärr att ta det stora greppet om frågan, för att istället gå vilse i kaliforniska lokalpolitikers korkade uttalanden på Facebook. Hon identifierar utvecklingen som ett symptom på en feministisk backlash, men hon frågar sig inte varför detta sker just nu. Hon har rätt i att det sägs mycket dumheter om trans. Det är synd att hon missar chansen att tala nyktert förnuft tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar