Jag har läst Den stillsamme amerikanen och Vår man i Havanna i översättning och gillade särskilt den förra, vill jag minnas. Föreliggande bok är en samling om tjugoen noveller skrivna åren 1929–1954, presenterade i omvänd kronologisk ordning. Här finns väl lite av både allvaret från Amerikanen och plojet från Havanna.
I bästa fall är det båda samtidigt, som i den inledande absurda "The Destructors", om ett gäng pojkar som utstuderat river ett hus bara för att jävlas. Men jag undrar om inte min favorit är "The Hint of an Explanation", där Greene (kanske tack vare sin katolicism) lyckas förmedla sakramentens helighet så att en ateist som jag förstår. Alla noveller som är skrivna under eller efter kriget berör det på något sätt och det skänker dem en tyngd som är ganska behövlig, eftersom de ofta pyser ut i en snopen slutknorr eller överhuvudtaget handlar om lågsint fuffens och löjligheter.
De äldre novellerna har också skam och svek och sådant som tema, men jag måste erkänna att jag zonar ut en smula. Baksidestextens "superb tales of murder, intrigue, espionage, brutality, love and the supernatural" antyder att det rör sig om omedelbara rökare, men det är för det mesta mer lågmält och lite självmedvetet. En på ytan enkel engelska som nog döljer nyanser jag tappar ork för vartefter. Graham Greene har skrivit mycket och jag ser ingen vidare anledning att börja i den här änden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar