Det kändes så ovanligt världsvant och hippt att impulsköpa den här på Pocketshop på Stockholms central, på engelska dessutom, det slicka omslaget och den kaxiga titeln. Den är aktuell i svensk översättning just nu i dagarna.
Det är en roman om att leva sitt liv i sociala medier, som med ett fullständigt nödvändigt genidrag kallas "the portal". Hon kunde ha skrivit "Instagram", som Johanna Frid i Nora eller Brinn Oslo brinn, men då hade gestaltningen tvingats ner för landning – här hålls abstraktionen levande och med den känslan av verklighetsuppluckring. Berättelsen kastas fram i korta stycken, inte sällan klatschigt ironiska oneliners, som det hundmeme som är huvudpersonens stora claim to fame. Allt handlar om att låta sig dras med, anamma och utveckla jargongen, "to have to catch each new virus". Vindlande nattskrollningar beskrivs i flödande meningar med attityd som får mig att tänka på Martin Amis. Samtidigt finns där en kanske rentav konstitutiv osäkerhet, en känsla av overklighet och förundran över möjligheten att leva sitt liv i en absurd simulation, ett slutet system med sina godtyckliga lagar. "The first boy who had ever called her a bitch was now in jail for possession of child pornography, and this felt like a metaphor for the modern discourse" kan det heta, och så är det, allt känns som en metafor för något annat. Huvudpersonen lever i en föreställd gemenskap, ett "vi" lösgjort från verklig referens (med en oförstående pojkvän som relief).
Inget av det här är särskilt nya idéer – det är Baudrillard igen, etc. – inte heller är det första gången de gestaltas konstnärligt: vaporwaveestetiken vände och vred mer än någon kan önska på hyperverkligheten och peakade redan omkring 2014. Den här postmoderna föreställningen har en märklig förmåga att framstå som lika cutting edge oberoende av tidens gång. Lockwood är förstås uppdaterad i vissa tekniska detaljer och tidsmarkörer (Donald Trump figurerar som "the dictator", något som i och för sig redan placerar händelserna i ett förflutet) men det hon framför allt lyckas med är att skriva bra. Hon kan få fram det löjliga och storslagna i ett och samma stycke och förlitar sig inte enbart på igenkänning. I portalen handlar allt om att spela med jargongen, enda vägen framåt för en tanke är att surfa på den senaste upplagan av den interna humorn. Boken balanserar fram på samma sätt.
De första hundra sidorna. Den andra halvan inleds med att huvudpersonens syster bär på ett barn med ett livshotande syndrom, hon får inte göra abort (pappan är abortmotståndare men får sig en tankeställare), föder barnet, allt är oändlig kärlek. Allt är mycket materiellt och verkligt, uttryckligt politiskt och ironin är död. I början av det hela finns en reflektion om hur det missbildade barnet kommer att leva genom sina sinnen: "The self, but more, like a sponge." Det låter som ett löfte om att låta barnet fungera som liknelse för livet levt genom portalen, men icke. (Det finns något att utforska där!) Nej, istället tar det hela mer konventionell form, det är plocka ner solen för att be den betrakta miraklet till barn. Portalen nämns alltjämt då och då, men trött och pliktskyldigt. Är det så banalt som att kärleken till barnet kastar internetjunkien tillbaka i verkligheten? Men var inte verkligheten upplöst! vill jag ryta. Och varför måste barnet ha en specifikt namngiven livshotande deformitet? Av tacksidan sist i boken kan jag utläsa att författarens egen syster fött ett sådant barn. Jaha. Jag kan donera till Pets for Patients men vad säger det om vår samtid?
Skippa autofiktionen, låt jaget dö, ladda upp dig i portalen. Det hade blivit en helgjuten bok. Den här skvadern förstår jag inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar