Jag kan ha läst Älskaren för länge sedan men troligtvis är det här min första Duras. Novellsamling får man väl säga, det är sex berättelser av olika längd mellan tio och sjuttio sidor. Tillkomsten verkar tvetydig; de ska ha skrivits på 40-talet men varit opublicerade till 1985, sannolikt bearbetade, historien låter lite för perfekt. Temat i dem alla är den tyska ockupationen av Paris och motståndsrörelsen under det sista krigsåret.
"Lär er läsa: det är heliga texter" konkluderar Duras sin introduktion till två av novellerna. Sådan attityd! Hon verkar inte ironisk. Om något har avhållit mig från att ge Duras en chans är det hennes upphöjelse till skrivgud, som väl orsakats av den tunna och säkert suggestiva handboken Écrire (Att skriva), läst av mången aspirant på att bli "skrivande person". Jag har förstått att hon är känd för sitt raka, nakna språk. Bodil Malmsten, associerar jag? Nå, fördomar. Det är nu inte de hudlösa ärligheterna som berör eller intresserar mig mest i La Douleur (som ju betyder Smärtan, och hudlöshet saknas för all del inte) utan hur hon använder det korthuggna till allt från att pressa fram pulsande ångest till karaktärsteckningar med inslag av saga.
De två "heliga texterna" är till stilen anekdoter, nästan skrönor. Den bästa av dem skildrar motståndsrörelsens tortyr av en angivare strax efter befrielsen, hur rummet fylls av en berusande galenskap, som vill man banka fram ett bevis på sin egen moraliska överlägsenhet. Men det går inte. Här står man med tyskarnas övergrepp bakom sig och kan inte ens hämnas. I den allra sista texten sitter en judisk flicka i ett torn och lyssnar sig som en trollunge till stridsflygplanens destinationer: Berlin, Düsseldorf, Mannheim... Jag tar Duras på orden att detta är sannaste sanning. Kriget river upp den normala världens logik och i såren måste man gräva fram verkligheten igen.
Tyngst och i någon mening kanske bäst är den inledande och längsta berättelsen, som gett namn åt boken. Författarens man blev bortförd av nazisterna 1944 och släppt först efter krigsslutet. Hon hör rapporterna om läger som befrias, köar och tränger sig fram i mottagningshallar, är ena timmen viss att han är död, i nästa att han lever, får tag på någon som träffat honom, hör att han är döende – allt är ett kaos av kunskap och tro. En övertygelse om hans död kan från ingenstans slå henne plötsligt och tyngre än ett skriftligt besked om motsatsen. Här skapar de korta fraserna som böljor, konstateranden som oscillerar mellan hypotes och förhoppning, visshet och förnekelse. Det är starkt. Och där finns en ilska mellan vågorna av lidande: vad De Gaulle än säger, fred är inte nog! det är inte över för att kriget är slut. Smärtan dröjer kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar