Gilbert Silvester vaknar; han har drömt att hans fru varit otrogen. Utan att förstå logiken men övertygad om att göra det rätta packar han sina väskor, avbokar alla möten och flyger sista minuten så långt bort det går. Det råkar vara Tokyo, och där råkar han stöta på den unge studenten Yosa Tamagotchi i färd med att hoppa framför tunnelbanan. Gilbert avstyr försöket men följer beredvilligt med på en resa för att hitta ett mer passande ställe att ta livet av sig. Det blir samtidigt en resa i haikupoeten Bashos fotspår, en resa som ska ge Gilbert perspektiv på hans materialistiska världsbild, föra honom närmare naturen (och kanske sig själv?), med slutdestination de undersköna Tallöarna (som är bokens titel på svenska).
Det är ju ingen sannolik premiss. Vilket inte är något fel i sig, en absurd utgångspunkt kan vara just vad en bra författare behöver för att skapa en desto trovärdigare roman; det väsentliga är den inre logiken. Tyvärr är den inte heller övertygande. Gilbert är docent inom ramen för ett forskningsprojekt om skägg – är han det? Texten påstår det, men hans utläggningar om skäggavbildningar i kristen ikonografi är ytliga cirkelresonemang. Han bär klassiska japanska poeter i fickan och redogör för dessas bildningsresor genom landskapet, som ju liknar hans egen – här kan läsaren lära sig något! – men när Yosa tar med honom på kabukiteater ägnar han två hela uppslag åt att ironisera över obegripligheten: är han eller är han inte intresserad av att förstå det japanska? Ville han inte lära sig något av deras mentalitet, är inte det resans mål? Japanvistelsen är tryfferad med de sedvanligt kala möblemangen, konstig rismat och fågelkvitter på toan, reskamraten heter Tamagotchi och bär lösskägg ur engångsförpackning – är detta en tysk som försöker vara skurril nu igen?
Gilbert når till slut sitt mål och en andlig insikt. Han skriver haikus, först med Yosas hjälp och sedan själv, för en bit innan slutet försvinner Yosa spårlöst. Gilbert blir ändå nöjd med sina dikter, kanske ännu nöjdare än innan, färdas obehindrad de sista etapperna – han var redo, kan man förstå här, han har stärkts av visheten han lärt och klarar sig nu ensam. Men jag tror det är fel. Det han har lärt sig av japansk livsfilsofi är bara de delar som inte skär sig med hans moderna individualism, de lite lagom andliga bitarna om skogsutflykter, genomlysta av någon paradoxal mystik. Ur paradoxen låter sig alla påståenden härledas. Förvisso även de sanna. Kul för honom om han mår bra?
Kanske finns där en satirisk poäng, men den drunknar i så fall i formosäkerheten. Det är en bok som inte vet vad den vill vara: skröna, äventyr, relationsroman, filosofi – vissa böcker är allt samtidigt, men inte den här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar