Den brokiga vävnaden (W. Somerset Maugham, 1925)

Jag har läst många noveller av Maugham men bara en roman innan denna, nämligen Månen och silverslanten, en ganska tråkig historia om en konstnär.  Ämnet, Paul Gauguins liv, var lovande, men det verkade som att Maugham inte klarade av det långa formatet.  Intrycket bekräftas när jag läser Den brokiga vävnaden.  I novellerna kan han variera sitt tema några gånger (oftast någon moralfråga knuten antingen till brittisk societetsetikett eller till förhållandet mellan herrar och undersåtar i kolonierna) och avsluta med en knorr.  Tyvärr använder han precis samma recept i en 250-sidig roman som i en 25-sidig novell, bara utsträckt till fullkomlig faddhet.  Och när han väl når till slutet har knorren kommit bort på vägen.

Det här är en historia i 85 veckotidningskorta kapitel som handlar om Kitty, en ung kvinna som gift sig kärlekslöst med en statsbiolog stationerad i den kinesiska kolonin Tsching-Yen, tydligen täcknamn för Hongkong.  Hon inleder en affär med biträdande kolonialsekreteraren där.  När maken blir varse hustruns otrohet surnar han och förmår henne att följa med på uppdrag till en annan kinesisk stad där en koleraepidemi grasserar.  Kitty inser att hennes älskare inte var någon ädelhjärtad man utan just så falsk och egenkär som mänskor plägar vara; hennes laga gemål å sin sida är långsint och bakslug.  I den nya staden lär hon känna några franska nunnor som demonstrerar kristlig självuppoffring, liksom en brittisk ämbetsman av något slag, som på avstånd från västerländska seder lärt sig genomskåda dem.  Kittys man dör i koleran, hon återvänder till England och vad händer där? tja, hennes statusfixerade mor har just dött och med resterande familj är allt nu idel ädelmodig artighet och insikt om att friheten ernås genom futila intrigernas avläggande.

Maugham ser till att börja in medias res med ett spänningsmoment, han vet förstås att det är brukligt: Kitty och hennes älskare i sängkammaren, plötsligt vrids dörrhandtaget om på ett "tyst, förstulet och skräckinjagande sätt, som hade något spöklikt över sig" (jag vill se det framför mig!).  "Ingen annan än en kines skulle vrida om ett dörrhandtag på det viset", resonerar man.  Tänk vad ett dörrvred kan kommunicera!  Nå, efter detta händer absolut ingenting spännande eller oväntat i hela romanen.  Med stelopererad brittisk behärskning utläggs i rak ordningsföljd en historia vars enda poäng är att fåfängan straffar sig.  Visst är det kärnan också i många av hans bästa noveller men för att behandla ämnet så här banalt måste man anstränga sig.  Sin annars milda men trevliga ironi gör han inget bruk av, subtil törs han inte heller vara utan måste med klumpiga upprepningar försäkra sig om att läsaren minns vad som planterades tjugo sidor tidigare.  Den ostasiatiska miljön är knappast mer än en kuliss.  Avslutningen med hemkomst och försoning kan vara det mest utstuderat menlösa jag någonsin läst.

Jag ska vara rättvis och erkänna att makens och älskarens respektive reaktioner när otroheten uppdagas har någon originalitet, och det finns åtminstone psykologisk hantverksskicklighet i hur Maugham får resan till kolerastaden att vara makarnas straff mot varandra.  Och han kan ju skriva, ingenting är direkt inkompetent utfört.  Men det räcker inte till att ge romanen existensberättigande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar