Henning Berger är nästan bortglömd – men bara nästan! Just den här boken nyutgavs på det lilla förlaget Under år 2011. Jag kom över den utgåvan ett par år senare men klarade mig inte förbi de första sidornas ändlösa beskrivningar av korridorer, bjälklag och snusdosor med emaljporträtt. Nu är jag en mognare läsare och har med nöje plöjt ett gammalstavat ex från 1909.
Vilka teckningar! Det inleds oförskräckt med en metodiskt långsam panorering över centrala Stockholm, över vyer och interiörer. Strömparterrens detaljer ägnas en helsida och när "sammansmälta hvarflager turkosblå, violett och djup purpur" med flera nyanser i bakgrunden avhandlats plockar Helge upp "den lilla teaterkikaren som spejarfärdig alltid låg på fönsterkarmens pärlbroderade kudde" för att kunna dra in ännu mer i bilden. Så kröns det första kapitlet med att Helge, sjutton år och kanske utan pengar att ta studenten, blir stående inför en storslagen hägring. Stadsbilden speglas i himlen. Däri ser han sitt "drömland", den framtid som är just utom räckhåll.
Helge är vaktmästarson. De bor några trappor ovanpå ett försäkringsbolag – jag ser det klart framför mig, hur ljuset faller genom dubbelslipningen i kontorets vitrindörrar! Och deras original till grannar. Man har det väl så lagom fett och studierna gör inget bättre, så Helge tar tjänst på en importfirma: sysslar med "kopieböckerna, skref utanskrifter, frankerade, kopierade, svarade i telefonen och sorterade spannmålsprofver ... ordnade oljepapperen och läskstyckena, justerade profvågen och hängde upp på respektive krokar marknadsberättelserna ... breffacken, fraktsedlarna, konnossementen och fakturorna ..." – men på obetald praktik. Då får man rapport om att morbror Larsson, procentaren, är god för summan av trehundraåttio tusen kronor (ca 22 miljoner i dagens penningvärde). Och han är gammal och insjuknar...
Intrigen kring arvet tar en snurr värdig Markurells när nya döttrar dyker upp från ingenstans och hela massan av pretendenter åmar sig vid sjukbädden för att slå till med en hysterisk bankett när han dött ("imorgon få vi, min själ, fira fyllrackans annandag"!). Det är mycket som får en att tänka på Hjalmar Bergmans ironier.
Men samtidigt finns det drömska, med alla nästan överrealistiska detaljer. Helge är innerst en svärmisk typ och sett genom hans ögon blir Stockholm något av ett diorama. Det fejas och släpas på gator och torg men som i tystnad, en brokig kuliss bakom scenen för dramat. Det där skär sig en smula med arvsfarsen, och slutet särskilt, vilket jag inte ska avslöja, pekar ganska klumpigt mot uppföljaren (Bendel & Co, 1910, sedan Fata Morgana året efter). Men det gör inte mycket. Bägge delarna är bra var för sig och som Stockholmsskildring är den här boken något alldeles eget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar