Helle Helles senaste, nyutkommen på svenska, presenteras som en fristående uppföljare till De som kom i förfjol. Fristående i ordets sannaste bemärkelse, för inget i texten kräver en sådan tolkning.
Året är 1985 och jagberättaren är en ung tjej, samma då förmodar jag som huvudpersonen i förra boken. Men hon berättar inte om sig själv, utan uteslutade om Bob, sin pojkvän. De har flyttat ihop i en lägenhet i en Köpenhamnsförort. Han har ingen sysselsättning och driver runt på stadens gator, går in på kaféer, handlar i en kiosk, vad som faller honom in. Slarvar bort en anställning på en båt men får jobb på ett hotell istället, där han lär känna en tjej som heter Kola. Förhållandet mellan dem är tvetydigt men han har nog ingen allvarlig avsikt att vara otrogen. Emellanåt berättas episoder från hans gymnasietid några år innan.
Någonting ansätter honom men det sägs aldrig klart vad det är. En önskan om något annat, något han inte själv kan formulera. Oron utvecklar sig aldrig mot förklaring eller förtydligande, den bara yttrar sig i ostyriga tankar när han ska sova, i disträa överloppshandlingar och slumpmässiga beslut, i lättat svammel när trycket av någon anledning lyfter för en stund. Egentligen gör Helle Helle allting fel. Det finns ingen dramaturgi, A behöver inte leda till B, ingen upplösning hägrar, tiden bara fortgår. Hon beskriver ordinära vardagshandlingar i monoton och omständlig detalj. Hur Bob väljer program i tvättmaskinen, hur han håller lakanen i hörnen när han skakar dem och hänger på tork. När han sätter sig tills bords på en fest: "På grund av platsen vid fönstret hade han svårt att dra sig undan, så han lade ena benet över det andra, trots att det kändes trångt under bordsskivan." Naturligtvis kan sådan minutiös realism gestalta alla de känslor som inte utsägs, men när jag nu läser min sjunde Helle Helle slås jag framför allt av hur hon visar att alla dessa små gester och till synes meningslösa icke-handlingar är viktiga i sin egen rätt, att de är en alldeles avgörande del av att vara människa. Och det är de framför allt genom att synas. Människorna i hennes böcker interagerar genom slarviga hälsningsfraser, genom att välja mjölk eller inte i kaffet, genom att bara vistas i samma rum och skära lök på ett visst personligt sätt som någon annan kanske stör sig på. På så sätt är de relationella varelser, vare sig de vill eller inte. Deras inre liv döljer sig alltid bakom kroppen.
Nytt för den här romanen är greppet att låta ett jag berätta om någon annan, och framför allt om situationer där hon själv inte är med, och med inblick i Bobs känslor och tankar som hon knappast kan ha, realistiskt sett. Flera kapitel i rad kan berättandet pågå skenbart i tredje person, men så dyker ett "vi" diskret upp och signalerar att jaget tydligen var med just då. Det är egenartat, men det fungerar utmärkt.
Förra bokens titel står på omslaget i endast gemener (de) och den här står i endast versaler (BOB). Det normaliserar jag i brist på rimlig motivering.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar