Stalin dör den 5 mars 1953. På en pojkskola i Moskva är Micha, Sanja och Ilja klassens outsiders: Micha den bespottade juden, Sanja den veklige pianoeleven och Ilja rebellen som är för smart för att umgås med hårdingarna. De tre bildar en grupp som snart muterar till en större litterär sammanslutning under ledning av den unge läraren Viktor Juljevitj, ett slags döda poeters sällskap för entusiastiska samtal om Pusjkin och Lermontov, Catullus och Sapfo. Men också om farligare namn... Konsten öppnar sig för pojkarna, i hela sin vidd: Ilja får smak för fotografin, Sanja tar musiken på allvar och Micha poesin. De blir dissidenter och slingras var för sig in i en värld av hemlig brevväxling, handkopierade manuskript och tidskrifter, frispråkiga fester och angiveri.
Romanen är tjock, 650 sidor, och runt de tre är ett oändligt myller av namn och deras diminutiver. Som i en klassisk rysk roman. Det är en kliché att likna allt episkt från Ryssland vid Dostojevskij eller Tolstoj, och fastän klichéer kan vara sanna så vore den malplacerad här. Inledningen, och då menar jag uppåt 200 sidor, påminner mer om säg Donna Tartt med några utvalda trådar som noga nystas upp i tydlig framåtriktning. Bakgrund förklaras, pojkarna formas till bildningstörstande män, deras lärare förlorar sig i egna studier. Sedan tar berättandet en vändning. Den är subtil till en början, men snart märker man att boken var mycket intelligentare än den först ville ge sken av. Ett kapitel med Ilja i centrum bara tickar på och låter tiden rullas ut, stora livshändelser hastas allt snabbare förbi, tills han emigrerar och slutligen dör. Under tiden introduceras hans fru Olga med släkt och vänner, också hon fram till de sista dagarna. I nästa kapitel är tiden utan vidare tillbakaspolad och så fortsätter det, fram och tillbaka, som ett lapptäcke av panoraman över hela liv – huvudpersonerna ses genom varandra, nya sidor av dem blir synliga och dras ut över decennierna: Micha den dålige poeten, Micha den medkännande aktivisten, Ilja som nonchalant make, som eldig samizdatredaktör, som besinningsfull vän, som förljugen angivare. Kvinnorna får plats, och inte minst Olga framstår mänskligt motsägelsefull som allt från hysterisk hustru till nykter forskare. Vissa kapitel vänder blicken helt mot perifera figurer och någon distinkt episod i deras liv. Om detta påminner om någon klassisk ryss så är det Turgenjev, specifikt En jägares dagbok, som också skildrar en samhällsform i tablåer.
Det är en roman om några människors relationer och livsprojekt och en roman om ett samhällssystem, och det går knappast att skilja det ena från det andra. Personernas liv formas av sovjetsystemet och definieras på dess premisser. Ulitskaja brister aldrig ut i indignerad kritik av en orättfärdig regim och romanfigurerna hade knappast kunnat göra det heller, inte på det sätt som en västerländsk författare med sina liberala instinkter kan ryta om frihet och mänskliga rättigheter i förtryckarstater. De här människorna lever på insidan. Allt utanför Sovjet "[befinner] sig i fantasins och de litterära hägringarnas värld". Man förhåller sig till hotet från KGB som till alla andra risker i livet, och de flesta gånger är det faktiskt inte på liv och död. Vill de åt en så får de en, det gäller bara att komma undan så billigt som möjligt. Som psykiatrikern Dulin, kallad att ställa diagnos på en misshaglig officer: "han är inte galen utan helt enkelt ett original" tänker doktorn tyst när han läser patientens journal. Som om partiet känner till något sådant som original! Han hittar en kompromiss och sätter ordet "atypisk" framför den önskade diagnosen "alkoholrelaterad paranoia".
Några blir dissidenter av politisk övertygelse – inte nödvändigtvis demokratisk – andra dras med i någon sakfråga, en viss Marina ansluter sig till Ilja och Olga av blotta ledan över sina föräldrars radikala marxism, som är mycket mer äkta än statens... Men de flesta är inga motståndskämpar. Det är deras intresse för konsten och bildningen som gör dem till dissidenter i ett samhälle som inte erkänner nyanser. Ja, praktiskt taget alla i romanen är intellektuella på ett eller annat sätt. Kulturen är deras flykt från regimens påbud, bokstavligen i fallet med dem som till sist emigrerar. För några är det vetenskapligt studium som blir ett titthål till något större bortom politisk kontroll. Vad har då vanliga arbetare för hopp? Det här är inte deras berättelse. Och det behöver den ju inte vara.
En väldigt bra bok. Infallsrik och lätt. Det är verkligen en kollektivroman och jag undrar om inte det i slutändan kan betraktas som ett slags erkännande av den mest grundläggande sovjetiska idén om gemenskap. En gemenskap av fritänkare i det här fallet, men likväl något större än de enskilda individerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar