Det här är den femte romanen jag läser av danska Helle Helle, nyutkommen på svenska. De är alla ungefär samma, och det är jag så tacksam för. Huvudpersonen är en ung kvinna i en småstad på Lolland, som fördriver tiden med inte så mycket viktigt. Stämningen är överlag som en stilla söndag när man sitter med en kaffe i vardagsrummet och ser dammkornen i solen som strålar in genom gardinerna medan någon dammsuger intill. Huvudpersonen handlar, städar, åker hiss till fel våning. Samtalen med andra människor är korta och rör mest vardagliga banaliteter. Människorna når aldrig riktigt fram till varandra på djupet, men verkar nöja sig. Man hälsar på varandra från andra sidan gatan och konverserar en stund om något oväsentligt som ersättning för verklig kontakt – om det inte är det banala som faktiskt för människorna samman. Det fantastiska är hur så mycket mening kan döljas under ytan, hur en sidas saklig beskrivning av någon som plockar mat ur frysen kan upplevas som intensivt bultande av stora känslor och oformulerade tankar.
Just den här boken handlar om en gymnasist och hennes mamma. Dottern lär känna jämnåriga i skolan som hon umgås med på fest och till vardags. Hennes mamma är allvarligt sjuk, medan hon själv försöker leva en vanlig tonårings liv. Hon blir ensam hemma ibland och måste se till butiken. Jämfört med Helle Helles andra böcker har den här en mörkare, sorgligare ton. Det står på baksidan att det utspelar sig 1981, vilket låter rimligt, men jag letar förgäves efter det i texten.
En av Helle Helles tidigare romaner heter Detta borde skrivas i presens, och här gör hon slag i saken, för alla verb står i nutid även i satser som kräver dåtid. Det är väl tänkt att förstärka känslan av stillastående, men jag tycker inte det blir mycket mer än en kuriositet. Nytt är också att huvudpersonerna är namnlösa, om hon inte gjort samma sak i någon bok jag inte läst. Allt som allt är den nya boken precis så bra som alla andra hon har skrivit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar