Hus och hem (Helle Helle, 1999)

Jag försöker läsa allt av Helle Helle och av romanerna återstår nu bara debuten.  Men den här är också tidig.  Liksom alltid handlar det om en ung kvinna i en dansk småstad.  Anne bör vara i trettioårsåldern och har just flyttat tillbaka till den lilla stan där hon växte upp, men flyttade ifrån efter gymnasiet när båda föräldrarna plötsligt dog.  Hennes man Anders blir kvar ett tag längre i Köpenhamn, så inledningsvis är hon mestadels ensam.  Hon påtar i hemmet (en villa), lär känna grannarna med höns och katt, återknyter kontakten med ett par gamla vänner.  Dricker ganska mycket alkohol.  Inte minst bor hon just intill prästgården och prästen Jens är nästan singel.  Men Anne har ju en man.

Med lite överblick ser man en utveckling genom författarskapet.  Den här tidiga romanen är påtagligt dialogbaserad, med bara enstaka längre stycken av dammsugning och kycklingkok där molande oro får pyra.  Sådant tar mera plats åtminstone i De och Bob och det gör att de hugger till hårdare som hårdast, sorg och ångest syns.  Gester och distraherad användning av hushållsapparater avslöjar huvudpersonerna.  Här sker det mesta i samtal och allting höljs av en bedräglig liknöjdhet.  Nära vänner pratar om död och kärlek men skyler det väsentliga under standardfraser, de rör sig i de trubbiga formuleringarna och försöker aldrig penetrera in i något nytt och okänt.  De är aldrig riktigt de rätta personerna för varandra.  "Det kan vara så där med det förflutna", säger Anne efter att ha svarat på några frågor om sina föräldrars död: "Att man inte har någon att dela det med."  Och så får det vara därvid.  Är det inte så man föreställer sig mäns försök till förtrolighet?  Här är det kvinnor som är så slutna.  Men också mellan Anne och Anders, jag måste bara citera en fantastisk ordväxling:

– Varje gång jag stöter på ordet horisont, så ser jag den här utsikten framför mig, säger jag. 

 Vi står hand i hand utan att säga något. Vi tittar ut över de vita och svarta åkrarna, ända ut till den raka linjen längst bort. Himlen är klarblå. 

 – Egentligen är det inte horisonten, säger Anders. 

 – Är det inte? 

 – Nej. Det heter något annat. Jag kan inte komma ihåg vad. 

 – Jaha. 

 Vi står kvar en stund. 

 – Men jag förstår vad du menar, säger han innan vi går vidare längs vägen och tillbaka till stan.

Man kan också lägga märke till hur de senaste romanerna har utspelat sig i det förflutna, på åttiotalet, medan de äldre, så vitt jag minns och kan bedöma, befinner sig i sin samtid.  Jag vill tolka det som att den här stillastående lunken har blivit omöjlig eller irrelevant att uppehålla sig vid utan distans.  Kan man skriva en nutidsroman om vag medelklassångest idag, fullständigt ointresserad av krig, klimat eller nyliberal personalpolitik, utan att det framstår som ett (ganska självgott) ställningstagande?  Kanske i det småborgerliga Danmark, jag vet inte.  Men kanske inte; åtminstone i De antyds ett klassperspektiv som helt saknas här.