Också den här klassikern gav jag mig på som omogen men kom bara ett par sidor. Drömlandet må vara förståeligt tungrodd för en ovan läsare, men Doktor Glas är ju rak och lätt. Det är min första Hjalmar Söderberg och eftersom Henning Berger ofta jämförs med honom, och eftersom Söderberg allmänt beskrivs som en enastående stockholmsskildrare, förväntade jag mig något av samma naturalistiska måleri. Icke så, här är förvisso lite restaurangliv och blänk i Mälaren, men jag undrar hur tydliga bilder den läsare kan få i huvudet som aldrig besökt staden själv.
Handlingen ska vara bekant för alla, så jag koncentrerar mig på några intryck. Jag har en upplaga från 1949 med ett förord som säkert har styrt min läsning, där Holger Ahlenius beskriver den samtida, inte alltför välvilliga receptionen. Själv vill han betona doktorns psykopatiska drag, vilka ofta förbisågs av recensenterna. Jo, visst är de uppenbara! "Aktningen för människoliv" kallar han "gement hyckleri" – det kan finnas förställning i det, för så svartvitt uttrycker man sig inte om man är ärlig. Doktorn är teatral, men likväl onormalt, kanske sjukligt empatilös.
Jag är glad att jag inte läste den här boken i tonåren. Den hade gett mig vatten på min kvarn. Doktor Glas är trettiotre år gammal, men han liknar till sinnet en gymnasiepojke som inte hunnit utveckla mänsklig medkänsla. När verkligheten avkräver honom någon känsloreaktion håller han fram sin komplicerade cynism. Han förklarar sin ringa ärelystnad med att han redan som ung "började tänka" istället – det kan stämma, om man med tänka menar låta tankarna härja fritt i deras egen rymd. Han tänker i abstraktioner, en beprövad metod för självbedrägeri. Kärleken är kyssar i midsommarnatten, rosentempel och syrenhäckar, å andra sidan smutsigt begär, ja så kan man resonera när man känner den bara som tanke. Då kan man med stora anspråk slå upp sina tillkortakommanden, vara "skuggan som ville bli människa" och rättfärdiga sin tarvlighet med teori. Till och med uppvisa tvivel och kval inför ett mord, formulera ömhet mot Helga och hennes älskare. Men allt är hypotes, det är konstruktion, så länge han inte kliver ner på jorden och lär känna människorna.
"Liv, jag förstår dig inte" utbrister han gång på gång. Men det ska finnas där att förstå om man bara har styrkan att bryta igenom till den rena sanningen, den frätande sanningen bakom den skyddande dimman. De deduktioner som fordras leder i doktorns fall fram till ett mord. Så kan det gå när man förstår det lilla genom det stora istället för det stora genom det lilla, kort sagt när man är självtillräcklig och inte lär sig av erfarenheten.
Efter läsningen förstår jag att man håller Hjalmar Söderberg för en stor stilist. Sällan har jag läst något så klart och slagkraftigt genom tvåhundra sidor. En person som doktor Glas uttrycker sig gärna i eviga sanningar. Det blir tanketätt och boken måste nog egentligen läsas om för att göras rättvisa.
Slutligen funderar man på temperaturen. Det är "en rentav onaturlig värme" den här sommaren, vad kan det betyda – 26 grader? 28? Inga tropiska nätter i alla fall, för "med skymningen kommer svalka och lindring".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar