En söt liten bok som är den första översättningen till svenska av den japanska 800-talspoeten och hovdamen Ono no Komachi. Tjugotvå dikter kan med någon visshet tillskrivas henne men volymen sträcker sig en bit därutöver, till femtio stycken inalles. Det rör sig om så kallade tanka-, eller med ett oegentligare men vanligare uttryck, wakadikter. Japansk poesi bygger på stavelseräkning och här är versmåttet fem rader om 5-7-5-7-7 stavelser, åtminstone efter den förenkling som överföringen till svenskan måste innebära. Det liknar alltså den mer bekanta haikun fast med två extra rader.
Översättaren Vibeke Emond står för ett ordentligt förord, som förvisso blir en smula trådigt i smaken om man som jag är fullständigt renons på förkunskap. Det är många namn och japanska begrepp att ta in, och framför allt kunde jag önska att den japanska versteorin förklarades med tydligare paralleller till västerländsk dito. Hon ger en mängd exempel på stilgreppet kaketotoba men jag lämnas med misstanken att inget väsentligt skiljer det från vad vi kallar homonymer, som ju äger poetisk nytta i många språk. Hur kan de naturlyriska motiven förstås i jämförelse med säg antika pastoraler? Det hade inte behövt bli en avhandling för att göra stoffet mer begripligt. Nu är det väl omodernt och skulle anses förvanskande men jag vill hävda att det också är en form av exotifiering att låta det främmande klara sig självt och underlåta att belysa de likheter som finns med det bekanta.
Men det är en randanmärkning. Samlingen presenterar en dikt i taget med tillhörande kommentar i fotnot. Det är oundvikligt att man tänker på Mästaren Ma som ju är uppbyggd på samma sätt, visserligen med kinesiska visdomsord som grundtext men det är ju lika österländskt. Eftersom jag aldrig tidigare hört talas om vare sig Ono no Komachi eller någon av de personer och andra verk som nämns i kommentarerna kunde alltihopa gärna vara fiktivt vad mig anbelangar och likheten med Kyrklunds pastisch blir extra påtaglig när Emond refererar till vissa dikters kotobagaki, en sorts traderad introduktion. De har ofta effekten att ta ner dikten (och mästaren) på jorden, som dikt 38: "Den minsta vindpust / får lätt vågorna med sig; / menar du att jag / lika lättvindigt skulle / böja mig för dina ord?", som förklaras ha skrivits "som svarsdikt till någon som påpekat att andra hovdamer hittat på öknamn och skrattat elakt".
Vad beträffar själva dikterna är de mestadels fina men ganska enkla betraktelser om kärlek, längtan och drömmar med vemodig, ibland något tillgjord känsla. Man förstår av kommentarerna att mycket av den poetiska effekten ligger i subtila språkmedel och kulturspecifika associationer som knappast kan översättas. Min favorit är dikt 27: "Flyktigt är livet, / vemodigt och förgängligt. / Då jag dör och bränns, / ska röken sväva ljusgrön / som ett dis över fälten." men även nummer 19 har något märkligt över sig, åtminstone på svenska, som är det enda jag kan bedöma: "Uppe på klippan / ska jag tillbringa natten / på resande fot. / Får jag låna din mossdräkt / i denna bistra kyla?".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar