Kan man säga att det här är någon sorts modern kultbok, åtminstone har jag hört dess titel cirkulera som en självklar referens i många litterära sammanhang. Jag är mycket glad att jag har läst den, för den är något helt eget och fantastiskt bra. Poesi brukar jag av ödmjuk oerfarenhet inte skriva om här – inte än, innan jag nått upp i grundbeläsenhet – men även om jag kommer att ställa den här boken bland diktsamlingarna är den till formen så annorlunda att det vore fegt att smita undan en kommentar.
Det rör sig egentligen om en essä, som förvisso lånar poesins form till stora delar. Utifrån vad han ser ute på Härnäset vid bohuslänska kusten skriver Gunnar D Hansson om istidsgeologi (titeln är en geologisk term), platsens arkeologi, dess flora, och om människor: de som bor där nu, som visserligen mest agerar informanter om tidigare generationers fiskare (som hans egen farfars farbror), botaniker, geologer, släktforskare. Han befinner sig helst i idéhistorien, graviterar mot sjutton-, artonhundratal, men nutiden sipprar titt som tätt in, ibland som vältajmade stilistiska krockar och ofta mer konkret när tidsnivåer blandas oförskräckt i samma mening, som här om ett mosslik från stenåldern:
Motorvägsbilister susar i 110 km/tim på E20
tvärs över Fyn i tusental och åter tusental dag ut
och dag in förbi platsen där torvgrävare fann henne
en majdag under den tyska ockupationens första år.
Prövande diktstycken förses med kursiverade förtydliganden och mynnar ut i prosaessäer om tangerande ämnen som väckt hans nyfikenhet. Artonhundratalsfilosofen Pontus Wikner har en särställning, till exempel i det parti som börjar i Husserl, dröjer vid en utredning om europeiska björnbärsarter och slutar vid Karlfeldt och germansk etymologi. Diktare och tänkare från alla sekler citeras och Hansson gräver gärna ner sig i gamla vetenskapliga lexikon och mantalslängder, vilket hör till det mest fascinerande av allt. Ett avsnitt är rena detektivhistorien där han tentativt lanserar en teori om Bellmans vistelse på Röe gård. Visst låter det snurrigt men det här, tänker jag, det är bildning. Bara en djupt i sin varelse bildad människa kan producera något som detta, och begåvad därtill, som klarar av att inte vingla ner i associativt nonsens eller obegriplig knappologi. Egentligen gör han bägge delarna men utan att någonsin tappa läsaren.
Versen är som synes ovan fri, i fyrradiga strofer som ibland skuttar fram i stadiga jamber, ibland tyngs ner i hopplöst klumpig rytm. Det är helt kongenialt med att boken jämte allt ovanstående tematiserar poesin som sådan, tassar runt i försök till poetik. Jag tror jag har lägre än normaltolerans för självkommenterande dikt (ett grepp som verkar obligatoriskt i slappa alt lit-grejer) och föredrar när metareflektionerna tar mark i Vergilius och Nordisk familjebok, helt enkelt blir essä och inte stilgrepp.
Jag kan inte sammanfatta mitt intryck mer än svepande. Det är apokalyps och skapelseberättelse i ett. En ansats att fästa något partikulärt i evigheten. När Malte Perssons Undergången kom var det någon recensent som drog paralleller till Tapeshavet och visst kan jag se likheterna. Skutten mellan nu och då har de gemensamt men Hansson framhäver historiens kontinuitet mer än sorgen över det förlorade. Vemodet trängs ut av kunskapsglädje. Jag kommer oftare att tänka på Erik Anderssons kluriga västgötaskildringar. Han kan också få stenålder och nutid att kännas lustigt samtida, kanske med mer betoning på det lågmält lustiga än i Gunnar D Hanssons vildare svingande med pennan.
Allra mest berörde mig dikten på sidan 37, som slutar med:
Även om vi inte såg något mönster visste vi att det måste
finnas ett mönster, ett eller flera och att det egentligen inte
spelade någon roll om det fanns inuti eller utanför det egna
knapptryckandet och inget man behövde läsa sig till.
Jag ska inte säga att jag begriper det med hjärnan, men jag känner något starkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar