Varför har jag läst den här boken, kan man verkligen fråga sig, och svaret är väl att jag har svårt att inte shoppa när det är billigt på second hand. Undertiteln "Tankar kring konsten att översätta" placerar ju boken mitt i min intressesfär, så varför inte. Det rör sig om en liten essäsamling enligt följande:
"Kan man förändras som översättare?" av Caj Lundgren, "Att översätta – en konst och ett hantverk" av Meta Ottosson, "I begynnelsen var Ordet ..." av Viveca Melander, "Översättningen som kulturbrygga" av Jacques Outin, "Författaren som viskar i örat" av Mats Löfgren, "Sovjetryska – går det att översätta?" av Lars Erik Blomqvist, "En översättares kamp med dygden" av Ingrid Ingemark, "Att översätta en klassiker" av Jan Stolpe, "Kan man lita på sin svenska?" av Anders Bodegård, "Att översätta från danska – behövs det?" av Marianne Hægermark, "Tolk och översättare – en översättares tolkning" av Martin von Zweigbergk och slutligen "För ögat, örat, strupen" av Sture Pyk.
Översättning är ett intressant ämne, men svårfångat i sin mellanställning mellan konst och hantverk. Litteraturkritiker brukar inte yppa mer än några standardklyschor om "känslig", "skicklig" eller "kongenial" översättning i sina recensioner och till och med när översättningen som sådan blir föremål för mer ingående diskussion slutar det ofta i välformulerat snömos och självklarheter. Podcasten Gästabudets avsnitt om översättning, förmodligen deras svagaste, är ett exempel. Det pendlar alltför lätt mellan ytterligheterna: mystifierande utsagor om översättningens paradoxala omöjlighet varvas med knappologiska övningar i stavelseräkning. För att säga något verkligt intressant om översättning måste man nog sikta in sig på dess osynliga ryggrad, det där något som binder samman de rent tekniska aspekterna med den fria konstnärligheten.
Att översättarna själva ofta är oförmögna eller ovilliga att göra det vittnar de flesta bidragen i den här boken om. Få verkar kunna förklara vad de gör mer än i mycket allmänna ordalag. Meta Ottosson berättar förvisso med generös utförlighet om sin utveckling från novis till skicklig översättare och ger en bild av hur sysslan ser ut inifrån. Anders Bodegårds text kommer närmast ämnets kärna. Han angriper modersmålet som ett främmande språk, och genom att sväva på en ganska hög abstraktionsnivå men också kasta skarpa blickar ner i käll- och målspråkens systematiska avvikelser gör han det nästan påtagligt vilken prägel svenskan, polskan respektive franskan ofrånkomligen sätter på en text. Jan Stolpes korta bidrag handlar om hans Montaigneöversättning och är läsvärt om man så vill.
Överlag är essäerna rätt onödigt kåserande och saknar stil.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar