Det här är en bok som inte vill bli klassificerad, men novellsamling kommer väl närmast eftersom den består av tolv skönlitterära texter. Pär Thörn har mest funnits i mitt bakhuvud sedan jag höll på med fanzine för en tio, tolv år sedan, och jag har förvisso läst Din vän datamaskinen från 2008 men minns inte mer än att den var experimentell i någon mening och liksom omänsklig i tilltalet. Även att läsa den här boken är lite som att bli tilltalad av en maskin, eller en artificiell intelligens för att kalla det något modernt.
Texterna betraktar och beskriver alldagliga människor i stadsmiljö, ofta Stockholm eller Göteborg, men genom en surrealistisk lins. Första texten är mest uppenbart hallucinatorisk, en associativt nonsensartad scen med rymdvarelser och talande rådjur. Den är svagast och jag kommer att tänka på Jonas Eika. I de följande kapitlen kommer det sedan att handla till exempel om en ljudkonstnär som ska framföra ett (ganska banalt) konceptstycke i ett östasiatiskt land men möts av myndigheternas oförståelse, en transkription av polisens komradio under en biljakt eller en man som går runt på Ica och plockar varor i kundvagnen medan han högt för sig själv läser upp en äventyrsberättelse om ett hemligt uppdrag i djungeln.
Sistnämnda är en av de bästa texterna. Egentligen är det en alltför simpel idé för att dras ut över trettio sidor, men kontrasten mellan gråaste vardag i kundsamhället och någon sorts verklighetsflykt eller vanföreställning i form av pojkrumsklichéer är så pass välfunnen att det fungerar hela vägen. Men allra bäst är novellen om två medelålders män, före detta syndikalister, som stöter på varandra och tar en öl. I själva historien är något ömt som påminner om Johan Kling. Men berättelsen klarar inte av att uppehålla sig vid huvudpersonerna utan slinter ständigt iväg i irrelevanta anmärkningar, dels deras egna disträa tankar om annat, men också oviktiga fakta om gemensamma bekanta, en utvikning om restaurangkockens kampsportsträning; den ena mannen har med sig en bok och då redogörs för vem som ägt exemplaret innan och hennes magcancer och död. Samma sak görs ännu mer koncentrerat i den korta texten om en fransk terrorist på 1920-talet, skriven i en enda mening som sakta faller sönder i parenteser inuti parenteser med allt mer detaljerade kommentarer om vad som senare kommer att hända med en i förbigående nämnd författare, vem som översätter dennes verk, översättarens alkoholvanor... Här syns det jag menade med omänskligt tilltal – omänsklig blick, borde jag kanske säga. För det är något kusligt objektivt med infallsvinkeln i de här texterna. De stannar inte kvar i den mänskliga synvinkeln, skärpan på det som är centralt, utan zoomar som en övervakningskamera ut och in, släpper in meningslösheten från den ofiltrerade världen utanför. Det som utgav sig för att vara en berättelse avslöjar sig som inventering utan uppgivet syfte.
Några gånger stelnar det till ett manér (att en bifigur inte äter glass utan "Calippo Bubblegum" är precision, däremot inte att kalla Moderaterna för "Moderata samlingspartiet") men förvånansvärt sällan. Pär Thörn har uppenbart rötterna i någon slags absurdistisk undergroundkultur men har lärt sig att odla och renodla både stil och tanke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar