Nu kan jag anse mig tillfyllest bekant med Stendhal, då jag läst både Le rouge et le noir och så denna. Vad kan jag nu säga i sammanfattning. Förra boken var bitvis trög men jag tyckte något klickade mot slutet, jag började begripa charmen i det stiliserade, i känslornas och själsegenskapernas renodling. Spelkulepsykologin drevs så långt att det blev vackert på något sätt. Jag hoppas förgäves på att samma sak ska hända i La Chartreuse de Parme. Eller så händer det faktiskt, för en grotesk massa intriger är det, så det som saknas kanske är den klarröda tråden. I Le rouge et le noir står Julien i mitten av varenda scen, här å andra sidan svajar hans motsvarighet Fabrice lite in och ut ur bilden. Det blir rörigt. Jag tappade koncentration och intresse mot slutet.
Det börjar roligt. Fabrice kommer till världen under Napoleons inmarsch i norra Italien. Han växer upp till en yngling med heroiska drömmar, och för en sådan finns inget annat val än att ansluta sig till den store kejsarens armé. Inte utan familjens protester ger han sig av mot Frankrike och lyckas med viss möda hitta något förband som är storsinta nog att tro på hans lögner om var han kommer från. Han bryter ju på italienska och saknar all militär erfarenhet. Men han hankar med och strax artar det sig till våldsamt fältslag – eller är det ett slag, Fabrice är inte riktigt säker om det räknas. Han välter med hästen och hamnar i ett dike, får syn på Napoleon på håll men förstår först efteråt vem som var han. Medan soldaterna strider är Fabrice upptagen med att verka trovärdig i sin roll som hjälte och när allt är över och han ligger och kurerar sig på ett värdshus så funderar han: om det här nu räknas som ett slag, var det i så fall slaget vid Waterloo?
Jag tänker på Tancredi i Leoparden och förstås på Don Quijote. Allt detta sker på de första hundra sidorna och sedan blir det annat. Fabrice återvänder till Italien och hans äventyr uppskattas inte därhemma. Han vecklar in sig i intriger med grevar och furstinnor, rymmer hit och dit, och råkar ha ihjäl en skådespelare i självförsvar. Mordet blir förevändning för fursten av Parma att spärra in honom i ett svårtillgängligt torn i väntan på eventuell dödsdom. Nu är vi någonstans i mitten av boken. Fabrice gör hål i fönsterluckorna med hjälp av en klockfjäder (hur?) och kan på så vis spana in fängelsedirektörens dotter Clélia i huset mittemot – de kan ju inte gärna ropa till varandra, så de kommunicerar långa epistlar bokstav för bokstav skrivna med träkol i handflatan. Snart blir det också primitiva ljussignaler mellan fången och hans älskade faster någonstans långt borta. Det här avsnittet (kapitel 18 och 19) är egentligen helt vansinnigt, men det är enkelt och begripligt och kul, om än lite mångordigt. Är det så här att läsa Dumas (jag har aldrig provat)? Romantiskt så det förslår, dråpligt och alldeles orealistiskt men uppenbart passionerat. Man fattar givetvis inte varför de är så förälskade, men de yviga gesterna kanske räcker gott som behållning? Hemliga planer, gömda rep, illistiga löften, förväxlingar, fyrverkerier, förgiftad mat.
Historien utvecklas till något slags triangeldrama mellan den sluga fastern, den dramatiska Clélia och den från händelserna avskärmade Fabrice. Potentiell incest kan jag tycka. Rafflet snårar in sig i sidospår om mosterns intriger med sin älskare greve Mosca, fursten i Parma och några andra ädlingar med varierande titlar. Maktspelet blir så intrikat att författaren några gånger måste hejda sig och ursäkta krånglet. Det tar jag som intäkt att slippa bena ut detaljerna. På mer svepande nivå ser jag hur mellanstadiemässigt makthavarna beter sig (jag använde väl samma ord om Le rouge et le noir). Den feodala ordningen är ännu så stark att "liberaler" och "jakobiner" mest är ord att skrämmas lite med, utan att hotet någonsin verkar tas på allvar. Som sentida läsare himlar man med ögonen och önskar larvpottornas undersåtar ett vuxnare styrelseskick.
Det besvärar mig att det som en kompetent läsare får ut av en sådan här bok flyger rakt över (eller kanske genom) huvudet på mig: det psykologiska spelet mellan huvudpersonerna. Det är fler aktörer här och grumligare kontraster än i den andra Stendhal. Le rouge et le noir var stiliserad till överdrift och just därför kunde jag uppskatta den; här är språket förvisso lika enkelt, men schackspelet långt och oöverskådligt. Eller är det att dras med i handlingen som är huvudsaken? I så fall har man mer att hämta här än där. Men handlingen i sig kan väl aldrig vara målet, den måste väl peka mot någon högre signifikans? Eller? Nå, nu har jag läst den här boken och kanske klarnar allt under livets gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar