Det tog onödigt lång tid för mig att läsa den här, men ibland faller sig livet så att man har en lång bok på gång samtidigt som man är upptagen med annat. Det var lite av en bergochdalbana: först tyckte jag om den, sedan tröttnade jag och blev ofokuserad, sedan kom jag att uppskatta den igen.
Handlingen i korthet: hantverkarsonen Julien Sorel, knappt tjugo år gammal, anställs som informator åt en lokal adelsmans barn. Han imponerar med sitt latin, som kanske inskränker sig främst till att han memorerat hela bibeln. Hustrun i familjen, Mme de Rênal, får upp ögonen för honom och de två inleder en hemlig relation. När denna riskerar att uppdagas slingrar de sig med list ur fällan men Julien tvingas fly fältet, till den närmaste större staden Besançon – nog inte motvilligt, för han vill gärna se den större världen. Napoleon är hans stora idol och han har uttömt möjligheterna till storslagen framgång på landet. Han blir seminarist på ett kloster, där han allmänt ogillas av kamraterna men lyckas vinna en högre uppsatts uppskattning; jag kan inte navigera i titlarna riktigt, hur som helst är denne jansenist, vilket har en avgörande betydelse som undflyr mig. Efter något debacle där är det dags att resa till Paris, där han får någon sorts administrativ tjänst hos markisen de la Mole. Vars dotter han blir förtjust i, och hon i honom. Jämfört med Mme de Rênal är den här Mathilde en snobbigare typ som intresserar sig för Julien mest för att positionera sig gentemot resten av societeten. Deras förhållande leder hur som helst till planerat giftermål, vilket emellertid förhindras av faderns skepsis mot att gifta ner sin dotter, och när Mme de Rênal väl blandar sig i saken går den i stöpet. Julien beslutar sig för att döda den förra älskarinnan, hon överlever attentatet men han döms likväl till giljotinen. Båda kvinnorna försvarar honom intill slutet.
Julien är alltså en ambitiös ung man, med delvis motstridiga ambitioner. Han söker storslagen passion, han söker rikedom, han söker makt och ära och frihet. Han drar sig inte för att hyckla och spela för att ta sig fram, ändå framstår han som mestadels sympatisk. Kanske för att han omges av trångsynta människor – M. de Rênal, eleverna i klostret, adelsmännen i M. de la Moles kretsar, alla är snåla och småskurna. Och Julien slår ur underläge. Hur trovärdigt det nu är: han kan för det mesta föra sig väl bland rika och förnäma, han kan tydligen utmärkt latin om än han stannat vid Horatius och aldrig hört talas om Tacitus (är en så selektiv bildning möjlig?). Underläget utgörs nästan bara av namn och härkomst, inte av en grundläggande kulturskillnad.
Jag ska inte karaktärisera Juliens och de andras bevekelsegrunder, det har andra gjort bättre och jag läste bitvis för slarvigt. Tristessen fick mig till det, den som smög sig på när det visade sig vara återigen som i så många gamla, framför allt franska, artonhundratalsromaner jag läst: att psykologin består av figurernas inre resonemang med sig själva om sina känslor, regelbundet punkterade av konfrontationer som får slutsatserna att skakas om, detta på repeat tills något ödesdigert vaskats fram i slutet. Och detta ska kallas realism! De här romanerna verkar utgå från antagandet att kärleken, stoltheten, lyckan, dygden, skammen, etc är reellt existerande storheter och att en berättelse med pretentioner på psykologisk sanning kan skrivas som redogörelsen för de här storheternas svängningar och interaktioner över tid. Man skulle kunna rita upp hela dramat som ett färgglatt linjediagram utan att förlora mer än det språkliga utanverket. Kapitel efter kapitel gör knappt något annat än att låta huvudpersonerna spekulera om varandras relativa nivåer av kärlek, stolthet, lycka, etc – dölja dem för varandra, samtala om dem falskt eller ärligt – kanske utsätta någon för en överraskning och därpå redovisa mellanrapport: "Juliens dygd var nu lika stor som hans lycka." Hur ska detta kunna väcka intresse? Man förstår att det är delvis själva poängen; särskilt i relationen med Mathilde är det uppenbart att de båda mera spelar (med) sina känslor än erfar dem. Men ändå: även det hade kunnat uttryckas på andra sätt än med aritmetik.
Det är antagligen samma tidsanda som får Stendhal, liksom Balzac, att med jämna mellanrum brista ut i "åh, detta sekel!". Man hyser en beundransvärd tro på att den tid man lever i är något nytt och unikt (ja, det är den väl förstås, som alla tider) och framför allt har man fullständig tillit till romanformen som det yppersta instrumentet för att studera det här moderna samhället och dess människor. Det Stendhal gör är bara följdriktigt: han skär vassa, tydliga snitt med sitt verktyg och kryddar minimalt med krusiduller. Han skriver rakt och lättläst. Här ska formuleras stora sanningar och då duger det inte med tvetydig gestaltning och subtila gester, då måste abstraktionerna upp på scenen och alla medverkande ska representera ideal. Till slut kommer jag att uppskatta allt det här som en positiv kvalitet – då har jag hunnit två tredjedelar in, men man får vara tacksam för de lärdomar man alls erövrar. Som läsare av mer samtida romaner är man van vid en annan sorts förment realistisk psykologi, en diskretare sort som vränger sig och motsäger sig och i slutändan sällan vill uppge facit. (Lena Andersson är väl undantaget.) Jag är villig att ompröva min värdering av det tidiga artonhundratalets sätt att göra det på. Men det är en process. Härnäst La chartreuse de Parme, hade jag tänkt.
Allt är inte svepande drag, här finns förstås också finare detaljer, men det är inte de som bär berättelsen. Det finns passager som engagerar genom mer än sin effekt på parametrarna. Tidigt i boken är ett längre parti där Julien och Mme de Rênal anstränger sig att med minsta möjliga åtbörder flörta genom att hålla kvar handen exakt si och så länge när den andra råkar snudda vid den, offentligt eller i enrum, kapitel efter kapitel, rena mellanstadiefasonerna. Men det är ett spel med högre insats än det verkar; för Julien är det ett av många sätt att sakta flytta fram sin sociala position, och på samma gång en spännande lek. Längre fram, när han vill övertyga Mathilde om att älska honom, är en ytterst märklig episod där han tar hjälp av en rysk vän som lär honom att spela the game. Han ska kurtisera en annan dam för att göra Mathilde svartsjuk. Men det vore alltför vågat att göra det öppet, så det ska ske via brev: en trave på femtiotre kärleksbrev som vännen redan skrivit till en annan mätress, bara för Julien att skriva av så slipper han anstränga sig. Det är storvulna epistlar och det gör inte så mycket när han glömmer att ändra brevets London till Paris (min övers.):
Sakta men säkert skaffade de den angenäma vanan att skriva till varandra varje dag. Julien svarade genom trogna kopior av de ryska breven, och sådan är fördelen med den emfatiska stilen: Mme de Fervaques förvånades ingalunda av svarens föga sammanhang med sina egna brev.
Det hade underlättat att kunna mer om det franska samhället under den bourbonska restaurationen och inför vidare läsning ska jag borsta upp mina kunskaper om vad just som skiljer en jansenist från en jesuit. Bokens stora poäng att Julien är en parveny som älskar Napoleon har förlorat sin sprängande aktualitet, liksom satiren över borgerskap och aristokrati. Sådant kan man lära sig uppskatta genom mera studier, men framför allt ser jag med tillförsikt på min kommande förmåga att beröras av en äldre sorts romanpsykologi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar