Än en gång en bokcirkelomläsning, och det var jag som valde boken för att jag tyckte så mycket om den efter första gången jag läste den. Den andra läsningen gav ett delvis annat intryck.
Ironin verkar inte längre lika bitsk och rolig, snarare sorglig och vemodig. Med omläsningens vidare blick blir boken inte så mycket ett psykologiskt porträtt av den cyniske Prinsen som en elegi över en svunnen samhällsform, där huvudpersonen framstår mer stiliserad än vid första åsynen, en representant mer än individ. Det är också tydligt hur stora delar av romanen som består av förklarande longörer, vilket till och med skojas med i sekvensen där prästen fortsätter hålla monolog om adelsklassens karaktär för en åhörare som somnat. Det är välformulerade passager men det är inte för dem man minns romanen. Stilen däremot, den minns man med alla dess semikolon och tunga adjektiv. Den är aldrig mer påträngande än redan i inledningskapitlets början, som om Lampedusa föresatt sig att skriva en artonhundratalsroman och vill att det ska synas. Men mer än så: den överlastade stilen är en språklig motsvarighet till feodalpalatsets svulstiga ståt.
Historien berättas ur Prinsens perspektiv men kanske inte genom hans ögon, för här och var griper författaren in och påminner om att detta var för hundra år sedan, på ett ställe gör han en förvånande anakronistisk liknelse med en flygplansresa. Prinsen knuffas gång på gång tillbaka från rampljuset, tillåts inte stå stadigt i sin huvudroll – så är han ju också prisgiven åt sitt öde, på väg mot glömska och irrelevans. Tidens obönhörliga gång hamras in desto hårdare genom tidshoppen mellan kapitlen.
Kanske bör man säga att perspektivet är Siciliens. Prinsen förvandlar Tancredis utsaga att "om vi vill att allt ska förbli som det är, så måste vi ändra på allting" till en insikt om Siciliens oföränderlighet, och han håller senare ett långt anförande om den flertusenåriga vanan vid främmande överhöghet och öns eviga natur – den nuvarande omvälvningen är bara skenbart en revolution, i grunden ligger landet fast som det alltid har varit. Frågan är hur ärligt han bekänner sig till den tron. Det är klart att han måste intala sig förändringens omöjlighet när förändringen som sådan står i direkt strid med feodalklassens livssätt och rentav existensberättigande. Det verkar vara en klen tröst att anlägga den brett historiska synvinkeln, för den leder honom också att se på de unga och friska med den bittra vetskapen om att även de måste dö. Vad finns kvar att leva för när allt reduceras till evighet?
Slutkapitlet kan ytligt sett tyckas påklistrat – plötsligt är det trettio år senare och döttrarna står i centrum, som dittills varit bifigurer – men ur det sicilianska perspektivet är det följdriktigt, och ett surt antiklimax. Här jävas till sist den sicilianska uthålligheten. Systrarna har klamrat sig fast vid katolicismen, någon i personlig religiositet, en annan i försäkran om familjens ställning inför kyrkan. Det gick hit men inte längre, och de sista decenniernas motstånd ledde bara till krympning och förfall.
Jag hinner inte fördjupa mig i relationerna mellan bokens huvudpersoner mer än att hastigt nämna Prinsens förhållande till Tancredi. Han använder sin förtjusning för den unge mannen både som alibi – så vidsynt av den gamle att uppskatta pojkens friska tilltag! – och smärtstillande – är inte äktenskapet med Angelica framför allt en personlig angelägenhet ändå, och det säkrar ju familjens förmögenhet. Det är en tröst att se sin största sorg personifierad i någon man älskar.
Är Prinsen fullt ut en individ, så representant för sin familj och sitt stånd som han är? Hans självreflektioner tar alltid spjärn mot hans roll. Individualiteten formas negativt, stiger upp ur den onaturliga ensamheten i att lämnas sist kvar. Prinsen är bottensatsen i ett vin som dunstat, för att parafrasera en av bokens många eleganta liknelser. Jag har inte noterat dem som jag borde, men se här en annan jag tyckte mycket om: "Regnet hade kommit, regnet hade dragit förbi; och solen satt åter på sin tron lik en enväldig kung som, efter att ha tvingats bort av undersåtarnas barrikader i en vecka, nu regerar igen, ursinnig, men tyglad av konstitutionella lagar." En sällsynt angelägen metafor. Ja, individualiteten, hur är det med den? Hur är det med den hos Tancredi eller don Calogero? Bokcirkeln kanske kommer att ha något att säga, själv går jag här i stå.
Det finns mycket mer att diskutera, många stenar att vända på och jag får nöja mig med att ha lyft upp ett par stycken. Hette det inte en gång att ambitionsnivån på den här bloggen skulle vara låg. Sammanfattningsvis blev jag inte lika omedelbart slagen av boken när jag läste om den, och i så fall berörd mer av sorgesamheten än omruskad av den faktiskt rätt försiktiga humorn. Jag tror att jag har gjort en bättre läsning nu och läste nog in en del förutfattade meningar om genren förra gången; det där om humanisten kontra entreprenören som jag skrev i förra inlägget var nog interferens från minnen av Thomas Mann.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar