Det är ett mindre mysterium för mig vilken livsstil människor har som lovar sig att ta igen förlorad läsning under semestern. Själv hinner jag alltid läsa mindre på sommaren än resten av året. I år blev det huvudsakligen den här tjocka klassikern (ca 900 sidor, fast kanske närmare 800 om man räknar bort illustrationerna). Världens första roman brukar det ju heta, vilket nog är den sortens sanning som fortsätter vara sanning mest genom att ständigt upprepas. Några grundelement tillhör allmänbildningen: en fattig adelsman på spanska landsbygden har förvridit sitt förstånd genom läsning av riddarromaner och ger sig sålunda ut på äventyr såsom varande vandrande riddare själv; vid sin sida har han väpnaren Sancho Panza, en vanlig bonde som i kontrast till sin herre ser allt med nyktra ögon; ett av äventyren består i att Don Quijote fäktas mot väderkvarnar i tron att det är jättar. Därtill torde den lagom intresserade ha snappat upp att verket består av två delar: en första bok som utkom 1605 och blev en omedelbar succé, publiken skrek på uppföljare men det kom ingen – tills en annan författare publicerade en oauktoriserad fortsättning 1614, vilket fick Cervantes att skynda sig att bli färdig med sin del två, som gavs ut året därpå. Man brukar samla båda i en volym. Några spridda intryck från mig:
Om man med "roman" föreställer sig en psykologiskt inträngande historia av 1800-talssnitt blir man besviken. Nu är ju själva premissen också skruvad. Men det finns inte heller någon ambition till realism på en orealistisk grund: ingen fördjupning av personligheterna, och minst av allt någon djupdykning i de mekanismer som gjort att Don Quijote blivit vansinnig av sin läsning. Att så har skett berättas helt summariskt på de första två, tre sidorna och sedan bär det raskt iväg. Sancho Panza värvas till väpnare helt utan vidare. Det är förstås missriktat och obildat att anklaga Cervantes för ytlighet, men för en modern läsare som vant sig vid att förstå och känna med romanfigurerna som verkliga personer saknas det uppenbart en dimension.
Boken är ju framför allt en parodi på riddarromanerna, med hjältar som red ut till grandiost försvar för höviska ideal och en underskön dam. Det är omöjligt att missa, för Don Quijote själv gör titt som tätt explicita referenser till särskilda riddarromaner, liksom ibland de övriga figurerna och även berättaren. Att verkligheten gång på gång visar sig uppenbart annorlunda än i Don Quijotes inbillning bortförklarar han med att han är förföljd av trollkarlar, vilket är banalt men blir rätt komiskt genom blotta upprepningen. Men det gör också att hans vansinne till slut verkar som en stor lek. Stor, för det är många som deltar i den: om äventyren i början är avskilda små avsnitt som kan läsas separat samlar de efterhand ihop sig kring ett persongalleri och en plats, ett värdshus, där dessa personer tänker ut elakheter och farsartade påhitt för att driva med galningen. Det är komplicerade utklädningsnummer och identitetsförväxlingar varvat med blodiga slagsmål och monologer. Allt som allt blir det mera prat än äventyr. Don Quijotes fria demonstration av sin galenskap övergår efterhand till invecklade metadiskussioner om den. Det känns fanfiction eller spinoff redan innan första delen tagit slut. I andra delen, där Don Quijote och Sancho Panza är etablerade figurer redan från början, är det förstås ännu påtagligare – det är ju en spinoff, bitvis med Sancho som mer framträdande huvudperson än hans herre. Det är mer en parodi på Don Quijote än på riddarromanerna.
Det här metaelementet är förstås helt centralt och säkerligen det som fascinerat läsare genom seklerna. Det går ännu djupare än ovan beskrivet, för även berättarperspektivet krånglas det med. De första kapitlen i första delen berättas rätt upp och ner, tills ett kapitel plötsligt avslutas med en notis att resten gått förlorad. Berättaren kommer i kapitlet därpå över boken i arabisk originalutgåva, som han låter översätta till spanska. Fortsättningen utger sig för att vara denna översättning, men här och där träder berättaren in med invändningar och kommentarer, summerar och rättar till fel, och även översättaren gör anmärkningar ibland. Det är ju piggt och kul, men är det egentligen så unikt? Ja, jag vet inte hur vanligt det var med sådana berättargrepp just på 1600-talet, men redan Platon vävde ju in Gästabudet i fyra eller fem skikt av hörsägen.
Med risk för litteraturhistoriskt missförstånd tolkar jag Cervantes invecklade berättarfläta som ett tecken på att man ännu vid denna tid inte kunde utge en roman som pur fiktion utan sanningsanspråk, eller utan att förhålla sig till förväntade sanningsanspråk. Precis detta är ju också bokens fundamentala tema. Don Quijote har läst fiktiva verk i tron att de återger verkligheten. Risken för sådana olyckor framhålls som anklagelsepunkt mot riddarromanerna i några längre monologer, varpå någon annan tar dem i försvar. Domslutet är inte givet, men frågan lyfts med utgångspunkt i antagandet att litteratur bör vara moralisk och belärande. På så sätt var väl Cervantes knappast nyskapande eller före sin tid. Men säkert på något annat sätt.
Jag har som sagt läst Platon, alldeles nyligen, och därför vill jag se Don Quijote som en kringstrykande anti-Sokrates som ger sig in i dialoger om dygden (de höviska sederna) och kunskapen (riddarromanernas sanning). Till skillnad från Platons Sokrates demonstrerar denne sin filosofi även praktiskt (genom sina dråpliga missöden) och råkar i situationer där metafysiska frågor gestaltas snarare än dryftas. Åskådligast kanske när han lever sig in i en marionettmästares föreställning, men sammanblandningen av sken och verklighet återkommer ju i scen efter scen. Dessutom finns här som hos Platon några insprängda novellavsnitt som säkert kan läsas nog så allegoriskt. Sancho, som förresten inte är så mycket klokare än Don Quijote alla gånger utan mer av en lustigkurre, går bredvid sin herre som en löjlig kung Salomo med sina oändliga rader av ordspråk. Don Quijotes visheter har mer av Chrounschough över sig. Se där några associationer.
Mycket kan säkerligen sägas om Don Quijotes tolkning av riddaridealen och hur han försvarar dem, och säkert en hel del om hur det ena och det andra motsvarar händelser och institutioner i dåtidens Spanien. Men om det är jag för okunnig för att uttala mig.
Så till sist något om utgåvan och översättningen. Den aktuella översättningen är av Jens Nordenhök och utkom första gången 2001 på förlaget Symposion. Jag har läst den i Nilsson förlags pocketupplaga som av allt att döma återger exakt samma text, inklusive förord och kommentarsdel. I sistnämnda, som jag rekommenderar att man läser först, blir man på ett dussin sidor översiktligen insatt i Cervantes liv, i Spanien på hans tid och i vad riddarromanerna var för något. Det är bra, men det är för lite. Jag saknar faktiskt den franska vanan att förse nyutgivna klassiker med en diger notapparat som förklarar alla svåra referenser och reder ut oklarheter. Vad är till exempel meningen med Sanchos alla ordspråk? Mycket av angelägenheten, och inte minst ironin, ligger dold under lager av ärg och här är man utlämnad åt sig själv att se igenom den, vilket såklart inte går utan experthjälp.
Översättningen är bra, men är den värd 2003 års Letterstedtska pris? Den svajar mer än en gång i tonen, särskilt i Don Quijotes ålderdomligt formulerade haranger som inte blir till helt trovärdigt arkaisk svenska. Syntaxen är ibland onödigt klumpig och modern när stilen i övrigt är klassiskt stram. Se på en fras som denna: "... romarinnan Lucretia som det heter om att hon begick självmord ..." (min kursivering). Varför inte "romarinnan Lucretia, om vilken det heter att ..."? Det finns värre exempel. Värst är dikterna, som oftare låter som julklappsrim än som den smöriga men korrekta poesi jag förmodar att den är i original.
Men det största problemet är korrekturläsningen. Desto mer frapperande som detta är tredje tryckningen av en andraupplaga. Texten besmutsas av hundratals korrfel, ofta flera på varje sida, alltifrån slarvig kommatering och utelämnade ord till slagfel av typen "ridddare", felaktig användning av versal och rena stavfel. Det är uppenbart att ingen ens har skummat igenom texten inför pocketupplagan, för efterordet refererar till omslagsbilden på originalutgåvan. Pinsamt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar