Det här är en bok som jag antar får räknas som kult och jag hade fått den rekommenderad till mig flera gånger innan jag till sist hittade en finare upplaga än den vanligaste med grått omslag. En medelålders kvinna följer med till en bekants jaktstuga i de österrikiska bergen och när hon vaknar på morgonen är hon alldeles ensam. En bit nedåt dalen finner hon en osynlig vägg som inte går att passera och på andra sidan verkar alla människor och djur döda, livlöst stelfrusna. Kvinnan får klara sig på egen hand i skogen och till sällskap i den lilla stugan har hon en hund, en katt och en ko.
Den dystopiska premissen kan låta lite larvig. Men det görs ingen stor sak av det där med väggen, och minst av allt handlar det om något sökande efter orsaker eller utvägar. Istället är det en skildring av kvinnans förvandling när levnadsbetingelserna vänds på ända. Hon har lämnat människans värld, samhället med alla dess regler, konventioner, fördomar och bestämda roller, och måste nu hantera verkligheten i dess råa form. Hon lär känna sina och skogens djur och finner sig uppfatta de naturens fina skiftningar som stadslivet vant henne av vid, hon upptäcker talanger som legat vilande och lägger med lättnad bort vanor som blivit överflödiga. Hon tvingas till ett hårt levnadssätt, men hon reder sig. Bittert inser hon hur lite hon saknar sitt forna liv.
Livet rotar sig i jorden, men det är ingen källa till större mening. Det enda som finns där är verkligheten, ren och likgiltig. Hon slipper samhällslivets tomma seder, godtyckliga regler och begränsade tolkningar av världen, men mister samtidigt hoppet. Djuren hon umgås med känner ingen långvarig glädje över vunna segrar och när inga drömmar. Att leva i ett evigt nyckfullt nu är naturligt för djuren men onaturligt för människan, och i brist på mänsklig samvaro upplöses delar av hennes mänsklighet. Hon fogas in i en krass värld av stum förgängelse och död, där djur hon älskar försvinner eller dör utan mening och där livet snabbt går vidare. Att mitt i detta vara den enda i stånd att fatta moraliska beslut är ett ansvar som tynger och härdar henne.
Hon säger att kärleken är den förnuftigaste drivkraften men hela redogörelsen genomsyras av nödtvunget kallsinne. Hon säger sig föredra sitt nya liv framför det levnadssätt som människan skapat sig i trots mot naturen, men naturen känner ingen kärlek. Hennes roll som herre över husdjuren vilar på hennes högre intelligens, men är inte detta en misstänkt bekväm naturens ordning? Det ryms en spänning häri som gör romanen oupphörligt fängslande. En bra roman ger perspektiv på vad det är att vara människa, och den här gör det både tydligt och originellt. Den förtjänar alla goda ord jag hört om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar