Den här hade fått ett par bra recensioner så jag kvoterade in den som samtidsläsning. Titeln stämmer ganska bra, åtminstone "Kvinnor" och "utan". De elva novellerna har nästan alltid kvinnliga huvudpersoner, på olika sätt bortkomna i livet eller bara vagt ensamma. Men det är ingen ensamhet som till varje pris ska botas, inte på något viktigare existentiellt plan. Det kan vara solsemester och hon observerar de andra turisterna, hon kan vara på fest med en flirt och inte riktigt passa in, hon kan råka göra bekantskap med en märklig främling. Ja, det är många udda möten: begravningsentreprenören som förälskar sig i ett lik för att han haft god hand med blommor, kvinnan som förför brevbäraren, spådamen som tar hem en tystlåten nedpissad man, hon som slipper undan en p-bot genom att lova hänga upp parkeringsvaktens gardiner.
Det låter kanske knasigt och några av historierna bygger väl mycket på sina ganska tillgjorda premisser. Men de flesta gör det inte och det är snyggt att låta dem ebba ut i ett intet, utan knorr eller mening. Påtagligast i "Främlingen", den med den nedpissade mannen, som när han till slut öppnar munnen bara talar i förvirrade gåtor om sin sjuka eller döda fru. "Postmannen" är också välavvägt riktningslös: den medelålders kvinnan som finner sig på fest med brevbäraren och är apart bland hans unga, lågutbildade kompisar, men inte mer än att det yttrar sig i några pinsamma repliker. Huvudpersonerna är uppenbart handlingskraftiga – det handlar alltid om kvinnor som tar sig för någonting, om så bara att resa ensam till Florida – men när det blir skevt och obekvämt gillar de bara läget.
En spännande dynamik kanske. Men jag är inte säker på om den är enbart avsiktlig och särskilt levande blir den aldrig. Det beror på den språkliga gestaltningen som är genomgående konstlös, så konsekvent rak och redovisande att det nästan verkar avsiktligt. Men vad är avsikten med att skriva så här?
Jag förbannade mig själv. Varför hade jag tagit med mig den? Varför hade jag åtminstone inte stängt av ljudet? Med en suck drog jag upp telefonen. Det var ett nummer som jag inte kände igen. Jag tänkte trycka bort samtalet, men hejdade mig. Av någon anledning var jag nyfiken. Vem ringde i just denna stund?
Eller "Evy lutar sig mot spisen och beskådar sitt verk. Hon känner sitt hjärta bulta. Hon har arbetat så ivrigt att hon svettas." Eller "Vårt sexliv var helt okej. Ivo var uppmärksam på mina behov och överraskade ibland med nya infall och idéer." Så här håller det på i mening efter mening, stycke efter stycke: klichéer och omständliga trivialiteter. Miljöerna och attributen är ofta vad som enligt påbjuden kulturell konsensus brukar kallas medelklass: mellanchefer, charterresor, cateringfirma, yoga. Ska språket spegla den klassens inre tomhet? Ibland blir det så överdrivet pratigt att det inte kan vara annat än med flit. Men det är en svår konst att gestalta tomhet med tomhet utan att bara uppnå... tomhet. Det blir sällan särskilt träffande och det framstår inte heller som ärligt. Författaren verkar oftare föreställa sig en färdig människotyp än verkligen utforska en människa och att vissa människor tänker banala tankar – ja, det gör vi väl alla, men vad får vi veta om en huvudperson när det sägs om henne: "Hon hade tänkt en del på skönhet på sistone. Varför var det så tabu att ägna sig åt skönhet?" Jag fnissar inte åt ytligheten men tycker däremot synd om henne som blir så nonchalant karikerad. Och om spådamen:
Annars är dagarna långa. Ingen vill ha tarotläsningar i dessa tider. Och jag är inte en sådan som gör det online. Jag litar på min skylt, som jag alltid har gjort. Den sitter nere på gatan, och så telefonnumret, en fast telefon med riktnummer, det har fungerat hittills och jag tänker att de som är menade att komma hit de kommer, förr eller senare.
Ingen tänker så, ingen berättar så om sig själv. Det här kan bara vara en lustig fantasi om en person man inte känner, en typ vi alla tror att vi vet och som passar bra i en rolig historia. Men hon har inget att göra som huvudperson i en novell.
Jaskoviak känner jag annars endast till som författare av lättlästa böcker för vuxna. Där är det raka huvudsatser och korta meningar utan svåra ord. Tänk myndighetstext för förståndshandikappade. Det här är inte väsensskilt till stilen. Jag låter elak men förlåt min association. Novellerna har något, särskilt de öppna sluten, men den här språkbehandlingen förstår jag mig inte på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar