18 noveller (Marlen Haushofer, utg. 2018)

Marlen Haushofer är mest känd för Väggen men uppmärksammas då och då för annat.  Nu senast är det väl Vi dödar Stella som nyöversatts, men inte heller den här volymen är särskilt gammal.  Det är Celanders förlag som gett ut en samling med vad jag förstår särskilt hopplockade noveller, utvalda och översatta av Anders Björnsson.  Det saknas tyvärr förord så jag vet inget om urvalsprincip och originaltitlarna står inte heller.  Så här heter de på svenska:

• "Den vackra Melusine"
• "Gossens hemlighet"
• "Draken"
• "Bikten"
• "Ekoxen"
• "Det lilla myrtenträdet eller den lättsinniga Mathilde"
• "Kvinnan med de intressanta drömmarna"
• "Män"
• "Dadelkärnorna"
• "Generalen dör"
• "Statsfienden"
• "Julmiddagen med de inneboende"
• "Våren 1945"
• "Råttan"
• "Porträtt av en gammal man"
• "En förfärande trofasthet"
• "En sällsam kärlekshistoria"
• "Beslutet"

De flesta är inte mer än några sidor.  Det är något annat att läsa Haushofer i det här korta formatet i jämförelse med Väggen.  Kvinnan i romanen är krass, ser människolivet ur ett högre perspektiv som dränerar det på mening och hopp, men själva kärnan i hennes mänsklighet träder sakta fram i utanverkens ställe.  Slutsatserna är paradoxala och därför fängslande, och de tar tid på sig att formas.  Här finns inte det utrymmet och följden är en ibland nästan barsk koncision och ibland rena absurditeter.

En avgörande skillnad är också att novellerna utspelar sig helt utan science fiction i vår vanliga värld, så vanlig den nu kan vara.  Relationer mellan människor står i centrum, men det bär emot att säga, för de kommer sällan nära varandra på riktigt.  De dansar runt varandra, som hustrun som för makens pengar köper ett myrtenträd istället för tofflor, och han märker inget och bryr sig inte.  Historien är nästan nonsens.  En flicka på sjukhus oroar sig för att bli påkommen med att ha gömt dadelkärnor i värmeledningarna, men kommer obemärkt undan och då är allt frid och fröjd.  Det är människor med provocerande lite konsekvent personlighet, ett lättsinne som stör – på ett bra eller dåligt sätt vet jag inte.

Det är ofta krig eller efterkrigstid.  En av de starkaste novellerna är "Generalen dör", om en löjtnant som inför avrättningen av en desertör får ett sammanbrott som helt splittrar hans jaguppfattning.  I sista stycket är han plötsligt general.  Också "Statsfienden" utspelar sig i militär miljö: en krigsinkallad man utför rutinordern att skjuta en krigsfånge och bryts ner av erfarenheten.  Det meddelas med kallaste saklighet att han "märkte att han hade slutat tänka" och så i kort sammandrag hans därefter trots allt helt okej öde.  I de noveller där människor mer närgånget konverserar och interagerar sker detta utan följsamhet, som om alla är isolerade från varandra och otillgängliga under ytan.  Talande är hur den omgifta modern i "En förfärande trofasthet", som förlorat sin första familj i krig, känner sig som "en gäst hos sin egen familj".  Modern i "Beslutet" liknar huvudpersonen i Väggen i det att livet för henne är en fråga om bestämma sig för något – här med följden att hon skjuter sin son ifrån sig.

Jag skriver långt och ofokuserat för jag misslyckas med att riktigt greppa de här berättelserna.  De stör, som sagt.  Där finns en obehaglig omänsklighet, kanske rentav ett förakt för människolivet.  Där finns också ett vagare ointresse för orsak och verkan, för mening, människor som handlar utan tydlig avsikt för att uppnå mål utan betydelse.  Är det bra?  Det kanske är det, men på ett sätt som är svårt att odelat uppskatta...