En mycket kort bok (128 sidor) som väl inte är en novellsamling fast den består av tre historier. Den första är längst. En tysk man sitter på en bar i tysk stad och berättar för den ungerske bartendern om hur han brevledes kallades att fara till Spanien för att skriva om Estremaduras sista varg, lärde känna en viltvårdare och på nära håll fick uppleva försök att överlista naturen. Den andra historien handlar om en jägare vars uppdrag att gillra fällor för djur snart går överstyr. Den tredje och kortaste är en variation på den förra, samma historia sedd genom några hotellgästers ögon och vriden något varv till. (Den anges vara skriven "mot Yukio Mishima", för den som förstår det.)
Redan anslaget pekar mot Thomas Bernhard: en herre slår sig ner i baren och talar om "fåfänglighet" och "förakt", nu ska han berätta... Hela den historien består av en enda lång mening, så tempot är högt, men den saknar ändå Bernhards neurotiska iver, förmodligen för att Krasznahorkai inte använder sig av samma täta upprepningar. Snarare verkar det hela skröna, bara framkastad med fart och egensinnig kommatering. Enrique Vila-Matas är en annan naturlig association, men utan hans självironiskt förvirrade tilltal.
Jag var kanske inte fullt mottaglig under läsningen och det får vara mitt fel, men nja ändå... boken misslyckades att fånga mig som jag trott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar