Nu börjar jag känna mig mera hemmastadd i Strindberg, efter Hemsöborna (några år sedan), Tjänstekvinnans son (i höstas) och så nu debuten och vad som väl är hans mest kända roman.
Det handlar som bekant om den unge Arvid Falk, titulerad vice häradshövding och städslad vid något ämbetsverk, som han lämnar för att bli "litteratör" – inte författare så mycket som en form av tidningsskribent som inte har någon precis motsvarighet idag. Redan första kapitlet bjuder på en komisk bild av ett statligt verk med vagt existensberättigande, där odugliga tjänstemän missköter sina knappt existerande arbetsuppgifter. Sedan blir det snart satir över dags- (?) och veckopressen, tidningar som heter sådant som Den obesticklige eller Gråkappan; för en nutida läsare utan specialkunskaper om det sena artonhundratalets medielandskap kan det vara ett gungfly att riktigt begripa vad det här är för slags blad. De har tydlig politisk färg (enligt Strindbergs nidbild mer av opportunism än av övertygelse), grundas och nedläggs i all hast (kanske en satirisk överdrift), läses mycket brett och verkar publicera både lättsamt skvaller och allvarliga polemiska kampanjskrifter. Någon form av boulevardtidningar, typ Figaro eller Budkaflen?
Det är svårt att skilja verklighet från Strindberg, för han går på i bästa stil, fullt med utropstecken och hetsiga ironier. Falks äldre bror är en hetlevrad figur, uppskruvad och drastisk. När Arvid efter ett samtal "reste sig för att gå" manar brodern "– Nej, sitt! – sitt! sitt!" och det tilläggs: "Om någon hund varit närvarande, skulle han genast suttit." Så håller det på. Strindberg har samma finurliga frisk- och fräckhet i formuleringarna här som i Tjänstekvinnans son, men det får mindre konfrontativa förtecken när skildringen inte är självbiografisk.
Med det inte sagt att författaren inte ämnar fäkta och nedgöra. Han slår vilt omkring sig och boken är inte, som jag trodde, en roman om en aspirerande författare (det är den väl också, lite grann) utan snarare en kollektivroman och en serie tavlor från nämnda ämbetsverk och tidningar, från teatern, riksdagen, storebroderns frus pimpinetta välgörenshetsförening, slängar mot konstnärer, religionen, affärsvärlden, äktenskapet. Storebroder Falk är lånehaj och det blir mycket växlar och reverser. Det som finns av handling hålls ganska löst samman av de inbördes relationerna mellan ett otal huvudpersoner. Det är mycket dialog och man får ha huvudet på skaft för att hänga med i vilka som egentligen pratar och om vad; det faktiska ämnet dränks inte sällan i festliga sarkasmer och det skrivs sällan ut vem som säger vilken replik, det får man gå bak och räkna varannan (vad Göran Hägg kallar "dålig läsarservice"). Det behövs kanske för tempot och vägdes på sin tid säkert upp av läsarnas förförståelse. Det räcker ganska långt att som nutida normalbildad läsare kunna nicka åt det man begriper och le åt det som däremellan är fyndigt, men jag ska inte påstå att det klockar in på maximalt läsnöje, allt sammantaget.
Jag tänker på Balzac. Där är det också många utropstecken och det är ärelystnad och hyckleri. Balzac skulle frossa i att få skildra det, uppenbart imponerad av sin samtid. Strindberg är snarare imponerad av sin egen förmåga att dra ner byxorna på dumheten. Är det skillnaden mellan de två, är min iakttagelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar