Jag har tidigare läst första bästa bok av Jascha Golowanjuk och den var trevlig, men föreliggande ska vara hans huvudverk. Det är hans debut, och den berättar historien om hur Jascha som pojke tvingades på flykt från sin barndoms Samarkand när ryska revolutionen ställde allting på ända. Sedermera skulle han bosätta sig i Sverige, men det framgår inte här.
Eftersom berättaren själv är uppvuxen i detta fjärran österland kan man vänta sig att få se det från insidan, men så enkelt är det inte. Ehuru av "lillrysk" härstamning (vilket väl betyder Ukraina ungefär) adopterades Jascha som liten av en dansk bankir med ryskadlig hustru, av någon anledning bosatta i Samarkand. Det är förståeligt att en sådan familj ligger pyrt till när kommunisterna tagit makten. Det är också förståeligt att blicken på allt de möter under sina sagolika strapatser genom stäpp och öken är helt och hållet en västerlännings. Jag får stundom intrycket att författaren brer på lite extra med de orientaliska klichéerna för publikfrieriets skull, och för att hans exotiska namn och ursprung kompenserar med trovärdighet.
Migration är förstås ett högaktuellt tema i litteraturen idag, men det intresserar mig mycket lite och jag har nog inte läst en enda samtida roman om flykt. Varför gör jag ens jämförelsen, kan man undra. Någon liten skuldkänsla kanske. Men det här går knappast att läsa som en autentisk skildring av ett flyktingöde, snarare som en äventyrsroman. Är det vad vi kallar autofiktion? Kanske enligt någon definition, men föga intresserad av jaget i så fall. Det verkar handla mer om berättarlust. Det är en saga om bildade kosmopoliter som utlämnar sig i nyckfulla främlingars våld för att i månader skumpa på kamelrygg – från städernas myllrande basarer, till oaser, över berg, genom sandstormar och brännande ökensol för att slutligen nå friheten i väst. Rökelse, dansöser och rikt ornerat siden. Människorna de möter är antingen grymma rövare, naiva vildar eller trofasta ledsagare. De blodtörstiga bolsjevikerna är ett ständigt hot just bortom horisonten. Dramaturgin är effektiv, särskilt den explosiva inledningen, och där i början med de röda soldaternas härjningar i städerna, där finns det något eget och personligt och där blir jag berörd. Mot slutet har man lärt sig.
Är man mer insatt i författarens öde finns nog mycket att vända och vrida på här. Jascha Golowanjuk var ju till exempel jude, vilket han inte nämner i boken med ett ord – men de stöter på andra judar under vägen, och de är alltid sorgligt undergivna figurer.
Jag kan inte förmå mig att klassa boken som roman och är därvidlag ense med åtminstone en av katalogposterna i Libris. Vissa utgåvor har gyllene i titeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar